Amanda Ekberg: Om slapp språkbehandling

Kritikermottagandet av Liza Marklunds ”Gömda”

© Amanda Ekberg, 2010

*

Bokförlaget Bonnier Alba släpper år 1995 boken Gömda. Boken marknadsförs som ”En gastkramande thriller – direkt ur den svenska verkligheten”, och ger en helvetisk skildring av en vanlig, svensk kvinnas liv. Den då relativt okända journalisten Liza Marklund står som författare, tillsammans med pseudonymen Maria Erikson. Mia, om vilken boken handlar, bor i en mellansvensk stad, jobbar på bank och har bra skolbetyg. Gömda skildrar hennes tragiska öde: hur hon förälskar sig i en krigsskadad, svartögd psykopat och blir ett våldsoffer på flykt undan denne. Boken beskriver hur Mia med familj under mordhot tvingas gömma sig runt om i Sverige, hur hon av socialförvaltare blir rådd att plastikoperera sig för att av mannen med de svarta ögonen och hans kriminella gäng inte bli igenkänd – hur hon utstår terror och våldtäkt, för att slutligen tvingas lämna Sverige.
Innanför Gömdas pärmar gömmer sig en fasansfull berättelse om manipulation och maktlöshet – och om ett svenskt rättväsende som inte fungerar. Publikationen från 1995 innehåller kopior av läkardokument, vilket får läsaren att häpna över vad som har hänt den arma Maria Eriksson. Det är verkligen direkt ur den svenska verkligenheten.

Denna uppsats avser att analysera kritikermottagandet av Eriksson/Marklund Gömda (Bonnier Alba, 1995)- och Marklunds Gömda (Piratförlaget, 2000). Syftet är att komma fram till hur verket (alternativt: verken) har mottagits av kritiker (samt av media i allmänhet), genom åren 1995-2010. Jag avser inte att ge mig in i diskussionen huruvida Gömda är sann eller ej, ej heller lägga fokus på innehållet i Gömdas motbok; Mia – Sanningen om Gömda (Blue Publishing, 2008). Jag ämnar inte jämföra innehållet mellan originalet Gömda och den omarbetade versionen. Jag kommer inte att analysera något annat än just kritikermottagandet. För att göra detta, avgränsar jag mig till tidningsartiklar som behandlar Gömda. De frågor jag vill besvara är: Vad tycker recensenterna om boken? Vad skrivs övrigt om boken, ger den upphov till någon debatt? Jag har tittat på samtliga artiklar från 1995-2010, som funnits att tillgå i mediearkiv, samt de äldre artiklar vilka funnits på mikrofilm. Därifrån har jag gjort ett för uppsatsen relevant urval. Nedan redovisas årtal och för året tillhörande artiklar, reportage, bokrecensioner, debattartiklar, insändare och intervjuer, i vilka Gömda figurerar. Allt genomläst material kommer ej att redovisas, endast det som är väsentligt för analysen nämns.

1995 – 5
1996 – 0
1997 – 0
1998 – 2
1999 – 6
2000 – 78
2001 – 45
2002 – 36
2003 – 7
2004 – 39
2005 – 28
2006 – 16
2007 – 16
2008 – 102
2009 – 254
2010 – 25

1995 placeras Gömda under ”medicin” på biblioteken, den räknas till facklitteratur. Det är Maria Eriksson som står som förstnämnd författare. Samma år som Gömda ställs under E recenseras verket i bland andra Norrländska Socialdemokraten^[1] och Hallandsposten^[2]. Ingen av recensenterna ger boken något omdöme, utan sammanfattar istället handlingen som skakande[2]. Gömda är onekligen en gastkramande thriller – men direkt ur den svenska verkligheten? Hur kan det vara möjligt! När jag läser Gömda (båda versionerna) tänker jag att boken skulle kunna vara påhittad av elaka arabhatare. Men att avfärda Maria Eriksson och Liza Marklund som elak arabhatare vore, som Marklund själv säger om Betty Mahmoody, som skrivit försäljningssuccén Inte utan min dotter, ”lika befängt, korkat och inskränkt som att ifrågasätta Auschwitz”^[3]. Gömda är en sann historia, och recensenterna häpnar säkerligen över grymheten i Mias verklighet, möjligen därav det uteblivna omdömet. Men det är emellertid inte bara i recensioner som Gömda berörs. Under rubriken: ”Förföljd kvinna flydde utomlands. Nyutkommen bok vill väcka debatt om misshandlades situation”^[4] ägnas flertalet sidor åt Mias hemska berättelse. Den förklädda Mia syns då och då under året i olika tidningar, men det som ”recenseras” är hennes hemska historia, inte hennes bok.

1995 syns Mia ihop med sin spökskrivare Liza Marklund i det populära debattprogrammet Kvällsöppet, SVT. Där öppnar Mia sitt hjärta och berättar muntligt för hela svenska folket: ”Okända män har misshandlat mig och min familj”. Vidare: ” – Han [mannen med de svarta ögonen] satt i sin bil och bevakade mig. Polisen körde bort honom, men efter fem minuter var han där igen. Till sist vände jag mig till kvinnojouren och gömdes undan”. Mia får samma år också vara med i TV3s motsvarighet till Kvällsöppet; Sista upplagan. Här reser hon runt och besöker sina gamla gömställen. Journalisten Ylva Bergman skildrar i en artikel kortfattat Mias historia^[5]. Bergman fokuserar starkt på, likt andra journalister och recensenter, terrorn som den stackars Mia har fått utstå. Rubriken talar i Bergmans artikel sitt tydliga språk, först citerat Mia: ” – Han kommer att jaga mig hela livet. Maria tvingades fly – mannen får stanna”. Så får det inte gå till! Det är dags för debatt!
Men medförfattaren till boken, Liza Marklund, är ännu ett okänt namn; Gömda väcker under 1995 (således?) inte någon större debatt.

1998 släpper bokförlaget Ordupplaget Marklunds deckare Sprängaren, vilken blir en omedelbar succé. Snabbt klättrar boken på listorna och inom kort kallas Marklund för Sveriges deckardrottning. För Sprängaren tilldelas hon både Poloniuspriset och Svenska Deckarakademins Debutantdiplom och får mycket publicitet i media. Sprängaren blir både försäljningssuccé och en hyllad film (2001), men Marklund har inte glömt sin bok Gömda.
I en intervju angående den fiktiva deckaren Sprängaren, säger Marklund följande: ”Min första bok var faktiskt en fackbok, Gömda. Den handlar om ett autentiskt fall, en kvinna som blir förföljd” ^[6]. Faktum är att övervägande gånger som Gömda under (bortsett från recensionerna) 95-00 figurerar i press, är det Marklund själv som för ordet. I en annan intervju om Sprängaren säger deckardrottningen om Gömda: ”En otroligt våldsam historia. Dessutom var den verklig” ^[7].

Efter Sprängaren-explosionen är Marklund nu ett i Sverige känt namn. 1999 grundar hon tillsammans med Gulliou och hans fru Ann-Marie Skarp, bokförlaget Piratförlaget. Med ett eget förlag i ryggen utkommer år 2000 Marklunds något omarbetade Gömda. Det är först vid nyutgivningen som denna autentiska version av Maria Erikssons liv, blir en försäljningssuccé (2010: 800 000 sålda exemplar^[8]) Den här versionen är nedkortad med ca 100 sidor, jämfört originalet.”En gastkramande thriller – direkt ur den svenska verkligheten” som står på 1995 års bokomslag, är nu ersatt av ”En sann historia” och Maria Erikssons namn är ersatt av – tomhet. På nyutgåvan finns endast ett författarnamn: Liza Marklund.

Sveriges deckardrottning har onekligen gjort sig ett namn, och med nyutgåvan av Gömda, blir det ett namn som väger tungt i de flesta sammanhang (2004 blir Marklund UNICEF-abmassadör). Men håller verkligen Gömda måttet? Enligt försäljningssiffrorna gör den det. Gömda ligger i toppen (1:a eller 2:a placering) på både svensk- bok- och pockettoppen från april 2000 till januari 2001, vilket belönas med utmärkelsen Guldpocket, 2001.
Men vad tycker kritikerna om Gömda? I tidningar sägs följande: ”Hade den [Gömda] varit påhittad hade den levererat en bild av den utländska mannen som väl överrensstämmer med den mest fördomsfulla” ^[9] och ”Liza Marklund har i hög grad lyckats skapa [denna] verklighetsskildring i sina kriminalromaner […] Därför är det lite märkligt, att när hon i Gömda har skrivit en roman som har omedelbar verklighetsgrund, så känns den som fiktion” ^[10]. I Svenska Dagbladet sägs Gömda innehålla ”slapp språkbehandling” ^[11], men dock vara värd att läsa, ”trots att den är ganska dålig” ^[11].

Recensioner från tjugohundratalet visar att estetiken och språkbehandlingen i Gömda inte är av högsta kvalité. Dock anser samtliga recensenter att boken är en fruktansvärd historia som bör uppmärksammas: ”Det är inte lätt att läsa Gömda, men frågan är om inte alla borde göra det”^[12]. ”Historien är verkligen hårresande. Mia och hennes familjs öde griper tag i mig, och jag kan faktiskt inte släppa boken innan jag har plöjt den”9. ”Det som har hänt är så groteskt att det helt enkelt inte borde kunna bli värre”^[12].
Fortfarande är det historien bakom verket som recenseras, men Gömda tar mer plats i tidningarna än endast på kultursidorna. Under det tidiga tjugohundratalet kommer den sedan 1995 önskade debatten igång på allvar. Tidningarna fylls med rubriker så som: ”Hemliga personuppgifter – ett bräckligt skydd”^[13] , ”Ställ krav på invandrarna” ^[14], ”Kvinnovåld tas inte på allvar – Maria är ett svidande nederlag för Sverige som rättsstat” ^[15]. Samtliga artiklar hänvisar till och grundar sitt innehåll på Gömda.

Inger Segelström (s), ordförande för Europas socialdemokratiska kvinnor, säger i en dialog med Mia: ”- Finns det luckor i lagen ska vi täppa till dem. Boken Gömda är ditt testamente. Ingen mer ska drabbas. Hotade mödrar och barn ska inte behöva leva instängda” ^[16]. Hård press sätts på det i boken uthängda svenska rättsväsendet. Tack vare Gömda bryts motståndet mot sekretess ned och möjligheten att hemlighetsstämpla personuppgifter i olika register träder i kraft^[17]. Gömda gör onekligen mycket för förföljda, utsatta kvinnor och deras familjer. Och Liza Marklund etablerar sig som kvinnornas beskyddare nummer ett^[17].
En journalist skriver om Laila Freivalds kamp för kvinnofriden: ”Hon [Laila Freivalds] förtjänar att bli värderad för det arbete hon utförde” ^[18]. Artikeln avslutas med slagorden: ”För Mias skull”^[18].
För Mias skull.
Den utsatta Maria Eriksson har, inte ens ett år efter Gömdas nyutgivning, blivit Mia med hela svenska folket. Hon har blivit en profet och hjältinna, en förebild för alla kvinnor – slagna som orörda.

I november 2004 visar TV4 en dokumentärserie de kallar ”Lite stryk får de tåla”, i vilken Mias fruktansvärda berättelse berörs. Dokumentärserien handlar om misshandlade kvinnor, vilka under maskering och med förvrängda röster, träder fram och berättar om sina helveten. Stor fokus läggs på Mia och hennes historia. Hon får vara med i programmet. Det får även Liza Marklund.
Dock lägger mediestormen kring Gömda sig efter TV-programmet. Kanske är den svenska befolkningen nu mätt på att gotta sig i andras elände. Kanske har det blivit för mycket. Kanske lyssnar återstoden av svenska folket, vilka kan hända är intresserade av litteratur med estetiskt värde, till de kritiker som varnar för exempelvis slapp språkbehandling. En recensent sammanfattar mina egna tankar kring Gömda: ”[Men] Efter ett tag börjar man förlora verklighetskontakten under läsningen, berättelsen börjar allt mer te sig som fiktion, och inte välskriven fiktion heller. Det börjar allt mer se ut som en samling klichéer”^[10].

Det är relativt tyst om Gömda i ett par år, fram till december 2008 då Blue Publishing ger ut frilandsjournalisten Monica Antonssons bok Mia – Sanningen om Gömda. Gömda är i hetluften igen. En ny medial diskussion börjar ta form. Denna gång handlar det inte om vad man ska göra åt kvinnomissandeln, det svenska rättväsendet och de sociala myndigheterna. Den här diskussionen handlar om huruvida Gömda är en sann historia eller ej. Den nitiske granskaren Antonsson lägger i sin bok fram bevis på bevis: Gömda är fiktion. Det finns ingen sanning i verket. I Mia – sanningen om Gömda berättar Antonsson om hur ”Mia” kostat skattebetalare miljontals kronor.

Ett flertal artiklar i både stora och mindre tidningar, alltifrån Dagens Nyheter till Dalademokraten, hänger sig åt debatten. Under rubriken ”I Sverige finns sällan de ekonomiska motiv som gjort det så lockande att ta en närmare titt på Marklunds karriär” ^[19], diskuteras frågan varför romaner som förr var på låtsas nu måste syssla med det sanna, medan böcker som påstår sig vara sanna är fulla av lögner. Det är Gömda som har gett upphov till krönikan, vilken inte endast tar upp ovanstående fråga, utan även kommer med kritik om att Gömda är rasistisk. Journalisten skriver: ”Ända sedan 1700-talet har västerländska läsare kunnat stifta bekantskap med brutala, mörkögda män, vilket inte har varit gynnsamt för vårt förhållande till Österlandet. Vad 700 000 sålda exemplar av Gömda har betytt för människors syn på invandrare från Mellanöstern vågar jag inte tänka på”^[19]. Denna tes får medhåll av andra skribenter: ”Den litterära underhållningsgenre som Gömda hör hemma i bygger på rasistiska stereotyper”: ”den tyranniske mörke mannen” och ”den desperata kvinnan”, samt ”det hotade barnet” ^[20]. Gömda bör förstås som en svensk ripoff på Inte utan min dotter; ”ett medvetet försök att försvenska Betty Mahmoodys framgångsrecept” ^[20].Skribenten fastslår följande: ”Byt ut Moody [Inte utan min dotter] mot ’mannen med de svarta ögonen’ [Gömda] och vi befinner oss inte längre i ayatollornas Iran utan någonstans i Sverige där Mia håller sig gömd för sin ondskefulle arabiske före detta fästman”^[20].

När det kommer fram att Gömda, liksom Inte utan min dotter, är en bluff, är det på det media fokuserar: ”Liza Marklund anklagas för lögn”^[21], ”När fakta och fiktion blandas ihop” ^[22], ”Konsten att sortera”^[23], ”Det här är inga faktaändringar – det är manipulation” ^[24]. Boken, liksom dess författare, förkastas (kanske som elaka arabhatare?) och boken tappar sitt värde. Utan den sanna historien är Gömda ingenting – den ger ju enligt kritikerna knappast utlopp för någon större estetik. (Men trots detta är Gömda fortfarande i slutet av år 2009 boken som ”svensken helst vill läsa”^[25]). Marklund träder fram i TV4 Nyhetsmorgon (090118) för att försvara sig mot kritiken, vilket hon även försöker göra i diverse tidningar. ”Jag har aldrig ljugit”, säger hon i Expressen^[26]. En journalist anser att många på grund av Gömda förtjänar en ursäkt, att det är många som har fått sina liv förstörda^[27].
År 2008-2010 diskuteras boken endast i allmänna fiktion- och faktiondebatter. Idag klassas Gömda som skönlitteratur och biblioteken har fått ändra sin klassifikation av Marklunds bästsäljare^[28].

Gömda har varit omtalad i media i många år. Både Maria Eriksson och Liza Marklund har blivit språkrör för misshandlade kvinnor och de har tillsammans satt snurr på kvinnovåldsfrågan, samt en mängd andra frågor, exempelvis gällande det svenska rättsväsendet. Kritikerna har aldrig hyllat boken, däremot sågat den för att ha slapp språkbehandling och för att vara ganska dålig. När boken recenserats är det allt som oftast innehållet som behandlats, kanske för att det på grund av handlingen, som påståtts vara sann, varit snudd på omöjligt att förhålla sig kritisk till själva texten^[27]. Handlingen har diskuterats i media och faktiskt lett till en del bra förändringar i samhället. Sanningshalten i boken är vad som diskuterats 2008-2010, tillsammans med de rasistiska inslagen i boken. Tidigare har man ifrågasatt hur något så hemskt som det som hänt Mia kunnat inträffa i Sverige. Idag har vi svårt att förstå hur Marklund år efter år har stått ut med att tjäna pengar på islamofobiska klichéer^[20].

*

1. Norrländska Socialdemokraten, 951109
2. Hallandsposten, 951122, Lilian Ryd
3. Expressen, 930117, Liza Marklund
4. Dagens Nyheter, 951020, Lena Alfredsson
5. Aftonbladet, 950915, Ylva Bergman
6. Aftonbladet, 990113, ej namngiven
7. Göteborgsposten, 981025, Karin Johansson
8. Dagens Nyheter, 090113, Caroline Thorén
9. Västerbottenkuriren, 000412, Catharina Saha
10. Nerikes Allehanda, 000225, ej namngiven
11. Svenska Dagbladet, 000301, Magnus Eriksson
12. Jury nr 1 2000, s. 63, Maria Söderlund
13. Göteborgsposten, 001002, Jan Hansson
14. Borås tidning, 010103, Jörgen Persson
15. Aftonbladet, 040616, Lotta Bergström
16. Mia – Sanningen om Gömda, Monica Antonsson, Blue Publishing, 2008, s. 68
17. Mia – Sanningen om Gömda, Monica Antonsson, Blue Publishing, 2008, s. 69
18. Göteborgsposten, 001007, Ann Sofie Hermansson
19. Dagens Nyheter, 090118, Ulla Kärnberg
20. Sydsvenskan, 090314, Per Svensson
21. Norrländska Socialdemokraten, 081213, Lina Juuso Norberg
22. Göteborgsposten, 090114, Gunilla Kinn
23. Dagens Nyheter, 090118, ej namngiven
24. Aftonbladet, 090113, Åsa Lindeberg,
25. Sydsvenskan, 090917, ej namngiven
26. Expressen, 081212, Lina Näslund
27. Norrländska Socialdemokraten, 090130, Lina Juuso Norberg
28. Sydsvenskan, 090120, Alexander Kuorijanko