textum, textrum

Nyårsrosett.

Posted in litt by Terese on 31 december 2009

I år har jag nedtecknat allt jag läst eller läst om. Det är säkerligen något jag kommer uppskatta när jag är 80, liksom en dagbok eller ett fotoalbum, men även är det ju något som gör att jag nu kan skriva en glänsande ny rekommendationslista. Så, voilà! Tjugohundranio års ljuspunkter, ett litterärt kakbord:

Robert Byron, The Road to Oxiana
Mircea Cărtărescu, En lycklig dag i mitt liv
Mircea Cărtărescu, Nostalgia
Mircea Cărtărescu, Orbitór. Vänster vinge
Raymond Carver, What We Talk About When We Talk About Love
Paul Celan, De rumänska dikterna
E. E. Cummings, Selected Poems
P. O. Enquist, Nedstörtad ängel
Herta Müller, Hjärtdjur
Herta Müller, Redan då var räven jägare
Irène Némirovsky, Storm över Frankrike
Flannery O’Connor, Everything That Rises Must Converge
Elliot Perlman, Seven Types of Ambiguity
Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt 1. Swanns värld
Hjalmar Söderberg, Doktor Glas
Virginia Woolf, A Writer’s Diary
Virginia Woolf, To the Lighthouse

Håret på armarna ställer sig upp och gör piruetter.

Posted in Virginia Woolf by Terese on 26 december 2009

Åsiktspuck en afton.

Posted in Herta Müller, Olga Tokarczuk, Paul Auster by Terese on 24 december 2009

Har fått många och mycket fina klappade böcker. Bland andra Hertas nya och Olga Tokarczuks Gammeltida och andra tider, som jag tror att jag kan rekommendera utan att ens ha läst. Jag älskar henne redan. På grund av platsbrist ryker mina fyra Paul Auster, ett noga genomtänkt val, ety han är någon man med all säkerhet aldrig kommer läsa igen, ety man kan inte respektera honom längre. Bokhyllan känns plötsligt klar som vatten, jord.

‘Språk’ i betyd. ‘ett folks ordskatt o.d.’.

Posted in etymologi, Olga Tokarczuk, Språk by Terese on 22 december 2009

Så ska fåglarna dricka av sig själva när kronan lapar grundvattnet.

Posted in ornitologi, Viktor Johansson by Terese on 22 december 2009

Bland fågeltrafiken utanför mitt fönster spanar man ibland det här vackra fjunet, idag att vakna till. Jag hittar nötskrikan i min pappas Fåglarna i färg av Sigfrid Durango, som han som liten skitunge köpte när han stal ägg ur fågelbon. Beskrivningen en ornitologisk poesi:

Storleken är mindre än kajans. Goda kännemärken är den övervägande rödgrå dräkten och den blå, svartvattrade vingfläcken. Nötskrikan är tyst och förstulen under fortplantningstiden; annars hörs ett skränande skäääk och ett vråklikt jamande. I flykten, som är vacklande, lyser övergumpen vit. Könen är lika. Nötskrikan bebor löv-, barr- och blandskogar över hela landet upp till norra Lappland. Arten har mångenstädes ökat även i Norrland, delvis kanske beroende på att duv- och sparvhök så starkt minskat i antal. Boet, en riskorg fodrad med rottrådar, byggs på varierande höjd. Äggen, vanligen 5-7, grågröna med fläckar och snirklar, läggs i maj och ruvas i 16-17 dagar. Nötskrikan är i regel stann- och strykfågel. Den lever av insekter, fågelägg och ungar samt bär och ekollon.

Titelcitat: Viktor Johansson, Kapslar.

Wavewhite wedded words shimmering on the dim tide.

Ingen epok som så tilltalar mig så mycket som modernismen. Nog kan ni nu gissa hur mycket jag älskar Woolf, så också Proust, och det jag hittills läst av Joyce – narrativt snårigt men språkligt strålande (se t.ex. titel). Undran slår mig: består dyrkan egentligen av en större förståelse, modernismen ligger ju mig närmare i tiden. Vi kan alltid bara jämföra med vår egen samtid. Aldrig kan vi till fullo förstå hur Fedra (1677) mottogs och lästes, än mindre Divina Commedia (1320). Vad vi kan gripa ur verken är alltid det rent mänskliga, Racines dramer angår oss fortfarande:

Some irksome hand, by weaving these knots,
has tied my hair tight over my head.

Hur mycket jag än älskar den här formuleringen, blir jag frekventare påmind om det hos modernisterna lysande lingvistiska – det jag älskar mest. Sällan hittar jag så slående poesi som den insprängda hos Woolf, Proust, Ekelöf, Cummings. Det handlar inte om att ständigt serveras det vackra; det finns en friktion (grus och motstånd, som Karin Löfdahl säger, s. 139) i både berättelse och språk – här om någonstans i litteraturhistorien får jag använda min fantasi! Jag får själv tolka språket tvetydigt. I kronologins uppbrutna linearitet får jag lägga mitt eget pussel. Pusselbitarna även omsorgsfullt slipade karaktärsskildringar, en kartlagd psykologi – alltså! – hur låta bli att häpnas och hänföras! Hur?

Littvarning!

Posted in August Strindberg, Selma Lagerlöf by Terese on 20 december 2009

Den Svenska Litteraturen, Band 2 ägnar Strindberg 192 sidor och Lagerlöf 46. Behöver jag säga att dessa parallellt verkande författare har haft jämbördigt inflytande? Behöver jag irriterat nämna en favoriserande underton hos Lönnroth och Delblanc boken igenom? Fy jävla skam.

Some of her poems seem neat.

Posted in Susan Sontag, Sylvia Plath by Terese on 20 december 2009

Läser långsamt Sylvia Plaths The Bell Jar, helt utan sönderdelningshuvudet, kolossalt trevligt efter ett halvårs litteraturdissekerande. Lutar mig naivt tillbaks på något Susan Sontag säger i Against Interpretation:

Our task is not to find the maximum amount of content in a work of art, much less to squeeze more content out of the work than is already there. Our task is to cut back content so that we can see the thing at all.

Passande även inför kommande djupanalytisk hemtenta.

Språket i farfars mun.

Posted in Språk by Terese on 19 december 2009

Jag har ärvt en fantastisk skatt, ett språk, det är värmländskan. I många år har jag dokumenterat min farmor och farfars liv, främst genom fotografier, men då och då även med lågkvalitativa film- och ljudinspelningar.

När jag hör mig själv i dessa inspelningar upptäcker jag att min mun och tunga omedvetet slagit om till farmor och farfars variant av dialekt. Språk är smittsamma. Naturligtvis är denna dialektvariant också den min pappa pratar och mitt egentliga sätt att prata, ett slags urspråk.

Det är svårt att analysera sig själv, jag pratar förmodligen alltid värmländska, men när jag hör mig själv prata på en föreläsning eller jobbintervju har jag lagt undan tjocka l och mörka u:n. Däremot är jag tämligen värmländsk om morgnarna, samt när jag är väldigt arg eller väldigt glad.

Min farfars språk är emellertid väldigt speciellt, det är inte bara präglat av värmländskan. Han uppfinner obehindrat ord som från ingenstans. Bland mina favoriter finns smatorcykel, som betyder motorcykel, uppenbart onomatopoetiskt skapat. Vidare heter säkerhetsbälte skrajsnöre – i mina öron en vacker allitteration – och, det kanske tydligaste exemplet, den godisbit hunden alltid får innan han går ut, kallad utbeten (alltså: ut-biten).

Vind och regn heter motväder, det vibrerande ljud vinden gör genom vinterfönstren heter Vär-Kalle (dvs: Väder-Kalle), när man knäpper koftan fel har man knäppt en sup och han kan kasta ned sina ögon till hunden under bordet [kasta ner öga te hunn].

Jag tror att farfars alldeles egensinniga språk kommer ur hans enorma busighet och fantasi, men kanske främst hans sätt att ständigt verka tänka i bilder. Jag undrar hur hans liv sett ut om han inte varit ämnad att bli slipare och senare bonde, om han hade fått gå gymnasium eller i alla fall ur grundskolan, hade jag då haft en fantastisk författarfarfar?

Språket är en lekplats och ett staket.

Posted in litt by Terese on 16 december 2009

Har vinteruppehåll. Jag får alltså läsa fullkomligt frivillig litteratur. Vet knappt var jag ska ta vägen. Och tro inte att jag inte har att läsa; här står väntande olästa böcker i rader.

Men kaptenskan kom ut på trappan med tre små böcker, bundna i rött band, i handen.

Posted in Selma Lagerlöf by Terese on 13 december 2009

Den 10 december i år var det nobeldagen och hundra år sedan Selma Lagerlöf gavs nobelpris i litteratur, något det i media skrivits mycket litet om. På Mårbacka verkar det dock varit fullt pådrag; när jag dagen efter kommer dit ligger gården öde och utmattad, nästan kall. Jag har varit här förr, kan jag ha varit åtta eller nio, jag minns nu att jag fotograferat min skolklass framför huset, att jag för hopsparade pengar köpt en mycket liten view-master med Mårbackamotiv.

Selmas hus är bland det vackraste. Bara gardinerna, de tunna, ljusa med omsorgsfullt broderade små vita blommor. Allting så subtilt och samtidigt så flådigt. Biblioteket t.ex. är långa rader av hyllor med sprättade böcker. På ett lågt fönsterbräde är färgen bortskavd, jag tänker att här har hon stått med ryggen mot utsikten och komponerat sina romaner i huvudet.

Ett rum är nästan helt vitt. Bländade ljust med ljusa tapeter och ljusa möbler och med den lilla, nästan omärkliga detaljen: i sofftyget blå broderade blommor. Ett sätt att smycka hus, ett sätt att smycka romaner.

På det trötta Mårbacka är souvenirbutiken stängd, detta blir mitt vykort, bilderna i era fantasihuvuden oändligt vackrare.

Dagens utflykt.

Posted in Selma Lagerlöf by Terese on 11 december 2009

Kommentarsvar som blev blogginlägg.

Posted in Charlotte Brontë, Ingmar Bergman, J. W. Goethe, Virginia Woolf by Terese on 07 december 2009

Så måste det nämnas, att jag förtillfället läser litteraturvetenskap A. Naturligtvis har jag i och med det enormt mycket att läsa, och naturligtvis kan man inte smälta allt, det vore ju omöjligt. Efter ett tag tycker jag dock att man lär sig att ta in väldigt stora textmassor på väldigt kort tid. Hur hälsosamt är det, tänker jag nu, mitt i allt detta längtar man förstås läsa helt frivillig litteratur i ultrarapid.

Jag går in i varje verk med attityden ”den här boken ska jag älska!”, annars skulle jag inte ta mig igenom kursen. Men man kan ju omöjligt älska all litteratur. Brontës Jane Eyre är för mig alldeles för högtravande och det blir trögflytande trots att jag vet att den speglar sin tid; att det finns oändligt ur den man kan plocka, dissekera och analysera. Jag tror min motvilja består i att jag inte kommer undan att jämföra Brontës sätt att skriva med språket i Goethes Den unge Werthers lidanden; dessa ständigt återkommande ”ack” och hur karaktärerna hela tiden spelar ut sin egen klichée. Det handlar inte om att jag vill ha det mer förnuftiga, jag är helt på det klara med att denna brevroman är fullt medvetet, nästan parodiskt skriven – ändå blir jag inte imponerad. Det skaver i språköronen.

Jag tänker ofta på något Bergman säger i Vilgot Sjömans dokumentär Ingmar Bergman gör en film, att språket är en ton, och det är lättare att träffa högre toner – då gör det ingenting om man träffar lite fel eller åt höger eller vänster; det är skickligare att träffa en lägre, mänsklig ton, en ton som spelgar verkligheten. Det är det som jag tycker Woolf gör så enormt lysande i To the Lighthouse; hon går in och ut ur karaktärers huvuden, själva romanen är närapå ett mänskligt medvetande översatt till poetisk prosa. Men just det handlar ju faktiskt om tycke och smak. Litteraturvetenskap i sig är ju egentligen en motsägelse.

Someone had blundered.

Posted in Virginia Woolf by Terese on 04 december 2009

Sådana fördomar man har om författare man inte läst! För några månader sedan tänkte jag mig Virginia Woolf i stil med Charlotte Brontë, som inte alls är någon jag med glädje rör ned i min kopp te. Efter att den senaste tiden i huvudet lagt till rätta litteraturhistorien, skäms jag lite för jämförelsen, med tanke på att det mellan dem finns en tidsspann på nästan hundra år. Men desto trevligare förvåning, när man inför en föreläsning om fokalisation ska ha läst To the Lighthouse, och läsandes densamme bredvid en vän, ständigt utropar ”Det här är ju helt sjukt!” och ”Hör här!”.

Alltså finns nu även en sida med fyrcitat.

Mest passionerade samtal om litteratur förs ju här och inte alls på mina seminarium!

Posted in litt by Terese on 03 december 2009

utropar jag, från soffan i en väns pappas vardagsrum.

Dagens post.

Posted in fornnordisk litt by Terese on 02 december 2009

Ur Völuspá:

Urtidsjättarna alla minns jag,
folket som fött och fostrat mig:
nio världar med nio träd,
Mått-trädet minns under mullens jord.

Arla i ådrarna Ymer byggde:
ej var sand, ej saltsjö, ej sötvågssvalka,
jord fanns icke, ej djupblå himlen –
gapens gap blott, där gräs ej var.

Övers. av Åke Ohlmarks.

The life she is living, and the book she is writing.

Posted in film, Virginia Woolf by Terese on 01 december 2009

Jag minns inte för vilken gång i ordningen jag ser The Hours. Det är mycket jag tycker om i den; kompositionen, musiken, intensiteten, tätheten. Kommer dock inte ifrån att Woolfs depression, i denna fiktiva version av hennes liv, nästan är bärande. Hon blir i första hand en kvinna som hör röster och i andra hand en författare. Det är långt ifrån den iakttagelse jag bär med mig från hennes dagbok. Varför denna fixering, undrar jag.