textum, textrum

Wavewhite wedded words shimmering on the dim tide.

Ingen epok som så tilltalar mig så mycket som modernismen. Nog kan ni nu gissa hur mycket jag älskar Woolf, så också Proust, och det jag hittills läst av Joyce – narrativt snårigt men språkligt strålande (se t.ex. titel). Undran slår mig: består dyrkan egentligen av en större förståelse, modernismen ligger ju mig närmare i tiden. Vi kan alltid bara jämföra med vår egen samtid. Aldrig kan vi till fullo förstå hur Fedra (1677) mottogs och lästes, än mindre Divina Commedia (1320). Vad vi kan gripa ur verken är alltid det rent mänskliga, Racines dramer angår oss fortfarande:

Some irksome hand, by weaving these knots,
has tied my hair tight over my head.

Hur mycket jag än älskar den här formuleringen, blir jag frekventare påmind om det hos modernisterna lysande lingvistiska – det jag älskar mest. Sällan hittar jag så slående poesi som den insprängda hos Woolf, Proust, Ekelöf, Cummings. Det handlar inte om att ständigt serveras det vackra; det finns en friktion (grus och motstånd, som Karin Löfdahl säger, s. 139) i både berättelse och språk – här om någonstans i litteraturhistorien får jag använda min fantasi! Jag får själv tolka språket tvetydigt. I kronologins uppbrutna linearitet får jag lägga mitt eget pussel. Pusselbitarna även omsorgsfullt slipade karaktärsskildringar, en kartlagd psykologi – alltså! – hur låta bli att häpnas och hänföras! Hur?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: