textum, textrum

Man gör uppehåll i studerandet, man läser Woolf.

Posted in Marcel Proust, Roger Fry, Virginia Woolf by Terese on 31 januari 2010

Ur Selected Letters, 6 maj 1922:

My dear Roger,

[…] Here I am sweating out streams of rheumish matter from my eyes, mouth, ears, solely in order to attend your lecture. I have the most violent cold in the whole parish. Proust’s fat volume comes in very handy. Last night I started on vol 2 of him (the novel) and propose to sink myself in it all day. Scott Moncreiff wants me to say a few words in an album of admiration – will you collaborate? If so, I will: not otherwise.

But Proust so titillates my own desire for expression that I can hardly set out the sentence. Oh if I could write like that! I cry. And at the moment such is the astonishing vibration and saturation and intensification that he procures – theres something sexual in it – that I feel I can write like that, and seize my pen and then I can’t write like that. Scarcely anyone so stimulates the nerves of language in me: it becomes an obsession. But I must return to Swann. […]

Ever your

V. W.

Vetskapen om vad en professionell läsare förmår, ökar den möjliga litterära komplikationsgraden, ungefär som vetskapen om orkestermusikernas förbättrade spelteknik får tonsättarna att skriva svårare.

Posted in Horace Engdahl, Peter Englund by Terese on 25 januari 2010

Man önskar hade även Horace haft en liknande blogg. Men nog uppstår i och med Englunds bland det vettigaste någonsin på det stora internet.

*

Titelcitat: H. Engdahl.

Om att läsa fritt och brett och omväxlande III.

Posted in Jan Guillou by Terese on 24 januari 2010

Torbjörn Forslids och Anders Ohlssons Hamlet eller Hamilton? : litteraturvetenskapens problem och möjligheter är kanske det hittills ovettigaste jag läst på littvetkursen (har nu f.ö. övergått till B). Forslid och Ohlsson förenklar finkulturen å det grövsta och hävdar att kanon måste spädas ut med närläsningar av endimisionell litteratur såsom Guillou. De utgår naivt från att littvetarstudenten när hon kommer till klassrummet redan är höglitterärt hjärntvättad och saknar ifrågasättande egenskaper. Det viktiga, menar de, är inte att studera intressanta skönlitterära verk. Det viktiga är att producera intressanta litteraturvetenskapliga verk. Som deras eget, undrar man?

In silvis cum libro.

Posted in Ralph Waldo Emerson by Terese on 18 januari 2010

Närhelst en teori uppstår kommer den att vara sitt eget bevis. Bara en sann teori består provet att förklara alla fenomen. Nu tycks många vara inte bara oförklarade, utan oförklarbara; såsom språk, sömn, drömmar, odjur och skillnaderna mellan könen.

Ur Ralph Waldo Emersons Naturen (1836).

Drifwer dagg, faller rihm.

Posted in Dante Alighieri, Kerstin Ekman by Terese on 17 januari 2010

Det har sagts att den första beskrivningen av skogsrädslan skulle vara början av Dantes Den gudomliga komedin. Men ”villskoga vånda” har det sjungits om långt tillbaka i Norden. Kanske visorna om den till och med är äldre än komedins skildring från 1300-talet.

Ur Kerstin Ekmans Herrarna i skogen.

Vilken fattningsförmåga jag ägde, då det gällde detta enda: att förstå det, som för mina medsystrar var obegripligt som fåglalåt.

Posted in ornitologi, Språk, Victoria Benedictsson by Terese on 14 januari 2010

Calm and reasonable as it was, made out of ordinary things as it was, was the truth now; beauty.

Posted in Virginia Woolf by Terese on 09 januari 2010

Att läsa Woolf är att med fingret följa livslinjerna i en handflata; det är så genuint unikt på ett sätt jag tänker sällan sker i litteraturen. När jag läser om stycken eller rader är det aldrig detsamma; detta det tvetydiga och mångbottnade är främst språkets förtjänst; det är en verklighet och miljoner ögonblick som existerar enkom en gång. Så blir de karaktärer Mrs. Dalloway innehåller så verkliga att man tror sig kunna röra vid dem, vid Clarissa, vid klänningen hon lagar; jag sticker mig på nålen och virar tråden runt fingrarna till en fläta.

I was happy, owing to the supremacy of literature. This keeps us sweet and sane.

Posted in Virginia Woolf by Terese on 05 januari 2010

Som jag älskar den här bilden på Woolf;  skärpedjupet, den spontana kompositionen, hur hon avslappnat avnjuter sällskapet, det lite blyga leendet som så påminner om mitt eget.

Om att läsa fritt och brett och omväxlande II.

Posted in Jan Guillou, Liza Marklund by Terese on 03 januari 2010

I sin naivitet har man gått och trott att Ondskan och Gömda ska läsas inför lektionen kallad Högt och lågt (ett illa uttryckt sätt att mena kvalitativ och ickekvalitativ litteratur, ety det handlar inte om rangordning). Dessvärre ska Ondskan läsas inför Genus och andra ideologiska perspektiv på litteratur och Gömda inför Fiktion/faktion. Det jag finner förargligt med detta är att jag för det första inte får argumentera Guillou och Marklund som ickekvalitativ litteratur och för det andra att det finns oändliga andra verk som i deras ställe hade passat betydligt bättre.

I vilket fall peppar jag oerhört inför icke/kvalitetslektionen, jag önskar få en klarhet i varför dagens breda publik läser som den gör. Ety de flesta populärlitterära romaner ter sig för mig som en skrapning på ytan, ett sätt att föra in så mycket spridd och trivial information på så liten rymd som möjligt. Få blir missnöjda. Jag känner mig istället tämligen underskattad som läsare, man börjar undra varför det inte grävs djupare i ett enda ämne istället för hundra ytliga, man lämnas tom och idiotförklarad. Eftersom jag har svårt att se tjusningen i detta, har jag även svårt att relatera till chiclitten, deckarlitten, osv. Det gränsar nästan till en slags alienation där jag förvirrad undrar varför det inte är att föredra det verk som innehåller det semantiskt och språkligt komplexa, mångbottnade och relaterbara; en friktion istället för en plastigt blank yta.

Om att läsa fritt och brett och omväxlande.

Posted in Aristoteles, Ezra Pound, Jan Guillou, Liza Marklund, Nicolas Boileau by Terese on 02 januari 2010

Fick för några dagar sedan en lång litteraturlista för B-kursen. The horror! tänker man när man upptäcker titlar som Marklund, Gömda och Guillou, Ondskan. Man börjar i huvudet smida sin egen poetik, börjar ifrågasätta vad litteratur är och vad den bör vara. Ingen kan självfallet säga vad litteratur bör vara, varken Aristoteles, Boileau eller Pound (och minst av allt de som leker manifest i DN).

Självfallet inser jag vikten av att i litteraturvetenskapliga sammanhang läsa populärlitteratur, därutöver att läsa mångfalden. Man kan fråga sig om mina lärare i sina kanoniserade läshuvuden inte kan påkomma en populärlitterär roman vars språk och innehåll inte bottnar i sörja.

Så hör det även till saken att jag vid sisådär 20 års ålder läst ovan nämnda titlar. Det jag bar med mig från båda verk var i princip samma intryck: Marklunds och Guillous litteratur är lättläst, lättspridd, tillgänglig och tillrättalagd. I ett närmast hånande användande av språket söker de med ljus och lykta effekter likt Hollywoods biljakter fånga läsarens uppmärksamhet. Och visst lyckas de! Skickligt trycker de den breda publikens knappar. Intet vet de om konstnärlig integritet men desto mer om säljarsiffror. Kan man se något annat syfte än själva lönsamheten? Är detta litteratur eller enkom ett medel för eskapism?

Jag återkommer.