textum, textrum

Alltid verkar det handla om min egen smakideologi.

Posted in litt, Magnus Persson, Toni Morrison by Terese on 28 februari 2010

Det töar och jag har hela dagen suttit i soffan och seriedruckit te och läst Toni Morrisons Älskade. Det är inte sant att kurslitteraturen för tillfället är platt, för den är inte bara platt. Morrisons roman flyter och böljar och står och väger i språket och i kompositionen på ett sätt som gör att jag verkligen kan sitta där, timtals i soffan med ögonen fästade. Jag tänker att halleluja vad jag har det lyxigt, få läsa romaner på heltid! Vilket ju inte är fullkomligt sant, men idag låtsas jag. Jag låtsas också vara blind de gånger Morrison bottnar i språkliga preta(!)ntioner (romantiteln ett bra exempel), istället blundar jag och böljar; man får plocka det fina där man kan ta det.

Har även i veckan plöjt Magnus Perssons feta avhandling Kampen om högt och lågt : studier i den sena nittonhundratalsromanens förhållande till masskulturen och moderniteten, vilken nyanserade min bild av populärlitteraturen i några dagar, fram till igår, då jag återligen förde en diskussion om ämnet och insåg hopplösheten. Känner mig pånytt tämligen kulturkonservativ, eller kanske kulturradikal? Jag lär hur som helst återkomma till Persson.

Vetenskap vi annars ej kan erhålla.

Posted in H. G. Wells, Jane Austen by Terese on 24 februari 2010

Jag har som befarat fastnat alldeles i Jane Austens Pride and Prejudice. Kanske är det tack vare Mrs Goodbook, kanske är det på grund av den för tillfället så platta kurslitteraturen. Till imorgon ska man ha läst H. G. Wells War of the Worlds, som jag förtvivlat önskar jag kunde uppskatta. Istället förefaller mig detta bland det första inom science fictiongenren outhärdligt oengagerande; intet intressant får jag veta om huvudpersonen, ej heller om någon annan. Hela romanen byggs kring så kallade spektakulära händelser, av vilka jag på intet sätt kan hänföras. Måhända är jag i genren oinsatt, men nog ska väl, om än driven av intrigen snarare än karaktärer, en roman ha någon uppslukande effekt?

Austen, å andra sidan, är psykologiskt, vackert briljant; spektakulär i ordets rätta bemärkelse. Så kärleksfullt hon tecknar sina romanfigurer, så älskvärt! Jag tänker att Austen bättre vet vad vetenskap om fiktion är.

”[…]We have tried two or three subjects already without success, and what we are to talk of next I cannot imagine.”

”What think you of books?” said he, smiling.

”Books – Oh! no. I am sure we never read the same, or not with the same feelings.”

Litteraturen ärvs i nedåtgående led som en visklek.

Posted in litt by Terese on 21 februari 2010

Boden den 26/9 1920

Bästa Ingrid

Jag skall nu skriva några ord till dig och tala om att jag lever å mår bra och hoppas att även du gör detsamma. Jag sänder dig ett lustigt kort utav mig få se om du känner igen mig. Du skall hälsa alla bekanta från mig Einar Hassar hälsar till eder. Adjö för denna gång.

Hälsningar från Hjalmar

Visserligen bidraga även i det antika dramat hjältens handlingar att bringa honom till det av författaren bestämda målet; men de utgöra icke den grund för människolivets förlopp som skalden framför allt och med förkärlek fäster sig vid.

Posted in litt by Terese on 15 februari 2010

Ur farfars mors låda med fotografier. Hon är också kvinnan på stolen; Ingrid Westberg (född Danielsson).

*

Titelcitat: Erik Staaff, ur inledning till Konung Oidipus (Hugo Gebers Förlag, 1949).

Kråkor satt som svarta löv på grenarna och svepte bort snön från dem när de flyttade från träd till träd.

Posted in litt, Mircea Cărtărescu by Terese on 14 februari 2010

Igårkväll, sängläsandes Jane Austen, kom jag att tänka på hur sällan jag numer läser helt självvalda böcker. Jag tänker att det kanske är en roman varannan vecka eller t.o.m. enkom en i månaden. Ibland behöver jag inte göra skillnad på kurslitteratur och självvald litteratur, jag är snarast tacksam för att jag tvingas läsa Shakespeare och Euripides, jag blir så rik.

Men jag saknar gränslöst Cartarescu. Ety den tid han förtjänar har jag inte. Jag längtar läsa något som är jag, något att bädda ned sig i så tryggt som i farmors knä.

Alltså: även om jag blir fet på estetiskt vacker, historisk litteratur känner jag mig utan mina litterära ljuspunkter ändå lite mindre som människa.

*

Titelcitat: Mircea Cartarescu.

Sången om pannlampan.

Posted in litt by Terese on 13 februari 2010

Om inte Ett lysande namns nya ser trivsamt ut så säg.

*

Titelcitat: P. O. Enquist.

Farfars språkhuvud det vackraste jag vet.

Posted in Språk by Terese on 12 februari 2010

Vid förmiddagsfikan sträcker sig farfars stora tumme över bordet och lämnar kvar ett nyfiket fingeravtryck av wienerbröd på min Macbeth. Jaså det var din tapet, säger han. Det vill säga tapet som i papper, bundna till en bok.

Mellanväv.

Posted in Virginia Woolf by Terese on 11 februari 2010

Här blir inte mycket skrivet när man har hemtenta och börjar B-kurs inom ingen tidsspann alls, när man hittar skatter hos farmor och farfar och alldeles speciellt inte när ens karl kommer hem med paket från utlandet innehållandes en mycket, mycket vacker utgåva av The Essays of Virginia Woolf Volume II 1912-1918 (The Hogarth Press, 1987). Hennes sätt att skriva om litteratur – som jag redan har berättat någonstans – är så avslappnat men samtidigt lika välformulerat som romanerna; Woolfs skarpa läshuvud flyter fram över raderna, man spirar och spinner.

The rapids were near, and an uniterrupted, uniform, headlong, rushing noise filled the mournful stillness of the grove, where not a breath stirred, not a leaf moved, with a mysterious sound – as though the tearing pace of the launched earth had suddenly become audible.

Posted in Joseph Conrad by Terese on 07 februari 2010

Läsandes Heart of Darkness tänker jag att jag blir så bortskämd med språk; allting så genuint orginellt välformulerat, man njuter vetskapen om engelskans status som tredjespråk hos Conrad; gnistrande vackert lyser språkrikedomen igenom.

Fotografi funnet i mycket dammig låda hos farmor och farfar.

Posted in litt by Terese on 02 februari 2010

Om populärlitteraturen.

Posted in Arthur Conan Doyle, Michail Bachtin by Terese on 01 februari 2010

Ingen konstnärlig genre kan bygga på ren underhållning. Också för att vara underhållande, måste den beröra något väsentligt. Ty bara det mänskliga livet, eller i varje fall något som står i direkt samband med det, kan ju vara underhållande. Och detta mänskliga måste speglas från en något så när väsentlig sida, dvs., måste ha någon grad av levande verklighet.

Michail Bachtin

*

Diskussionen om vad som är kvalitativ litteratur, vad som är ickekvalitativ litteratur eller om litteraturen överhuvudtaget bör uppdelas, började redan på 1800-talet. Det vi idag känner som ickekvalitativ litteratur (dvs populärlitteratur) börjar med förmodernismen; en slags reaktion mot det ambitiösa och avancerade. Det börjar bland andra med Sir Arthur Conan Doyle, men det börjar framför allt med en kommersialisering.

Idag är populärkulturen snarast hyperkommersiell. Generellt värderar man inte författare efter lingvistiska eller politiska egenskaper, man värderar antalet slantar man kan utvinna ur en författare . Som mängden olja i en berggrund. Marknadsföringen för dessa författare spelar oändlig roll, ety utan den hade ingen läst Läckberg eller Mankell.

Att majoriteten svenska läsare enkom ägnar sig åt populärlitteratur är ju för dem och, skulle jag vilja mena, för alla läsare, en förlust. Läsare av populärlitteratur bryter sällan sin vana, dvs om inte annan litteratur hårt marknadsförs. (Herta Müller ett talande exempel, hon ligger nu plötsligt högst upp på pockettoppen.) Det beror inte på att läsare av ickekvalitativ litteratur inte äger intellekt nog att läsa kvalitativ litteratur, för det gör de. Det handlar om att de enkom väljer från det lilla utbud böcker som marknadsförts och staplats i höga drivor vid ingången till Akademibokhandeln. Knappast är det väl ett sundhetstecken att aldrig utforska något i periferin.

Man kan fråga sig vilken sorts människosyn man skapar för sig själv enbart läsandes populärlitteraturen; hur mycket man förändras; hur utsirad smak; hur rik som männsika?

Jag finner det självklart att dagens litteraturkritiker ska ägna sig åt den kvalitativa samtidslitteraturen istället för att med ljus och lykta söka mening i den ickekvalitativa (läs Läckberg), därför att jag tror att det är så de vill ha det och därför att den lilla klick kvalitativ litteratur som idag skrivs behöver den uppmärksamheten, och förtjänar den.