textum, textrum

Gösta Berling kan stå sig till och med inför en mycket bortskämd läsare, som ur sitt eget inre giver honom den utsöktaste kryddan; då skapas en kentaur.

Posted in Albert Camus, litt, Selma Lagerlöf by Terese on 23 maj 2010

Jag tänkte skriva något om att jag ändå sett Babel igen, att jag tyckte det var helt ok,  ety ämnet var vettigt och viktigt, om än som alltid var utförandets brister stora som gapande avgrunder; jag tänkte skriva om den abnorma mängd lyrik jag inmundigat under den senaste tiden, om hur mycket jag ser fram emot intervjua Torsten ‒ istället började jag pusselpacka ihop mina böcker i lådor, ety snart ska de stå på en annan plats i ett nyare hem.

Jag ångrar redan att jag började packa så tidigt. Jag känner redan ett omåttligt begär efter att läsa Thomas Mann. Däremot kommer jag överhuvudtaget inte packa ned favoritutgåvan av Gösta Berlings saga. Jag läser i den varje dag, jag tänker bära den under kläderna med klänningen som ett skal, trots det gediget bundna läderbandet. För någon månad sedan läste jag den för andra gången, efter sista kapitlets sista magnifika rader började jag om från början. Detta lär bli en lång kärlekshistoria.

Sedan jag var femton och i ett klassrum fick Camus Främlingen läst för mig på franska, har jag tänkt på den som den perfekta romanen. Främlingen är skriven med ett fulländat förhållande mellan språk och innehåll; man kan inte tänka sig Meursault uttrycka sig på annat sätt än detta kargt likgiltiga. Därutöver tycker jag mycket om dess komposition, dess nästan exakt lika stora delar som står och väger mot varandra.

Just därför blir den måhända i längden lite tråkig. Som en dikt som slutradsrimmar ABAB i oändlighet.

Gösta Berling, å andra sidan, tål att läsas om. Den tål att nötas och slitas ety varken dess språk eller innehåll är fast och rakt, det är förtätat och flytande. Så även innehållet: varje kapitel består av ett oberoende material och ändå finns rakt igenom en röd tråd dragen; efter hand börjar den röda tråden likna ett garnnystan. Det gör Gösta Berling till en extremt komplex roman; vad som liknar ett garnnystan i mig liknar inte ett garnnystan i dig, garnet blir aldrig spunnet på samma sätt.

Bara se öppningsraden, i vilken vi befinner oss i alla tempus samtidigt: Äntligen stod prästen på predikstolen. Fingret över texten virar aningslöst den första virkade maskan.

*

Titelcitat: Edith Södergran, ur Brokiga iakttagelser.

Annonser

Ett svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Illusionernas Blogg said, on 24 maj 2010 at 7:59 f m

    Fin text om en av mina favoritromaner. Tack.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: