textum, textrum

Remove that protection, expose them to the same exertions and activities, make them soldiers and sailors and engine-drivers and dock labourers, and will not women die off so much younger, so much quicker, than men that one will say, ‘I saw a woman today’, as one used to say, ‘I saw an aeroplane’.

Posted in Gilbert/Gubar, Jane Austen, litt, Virginia Woolf by Terese on 19 augusti 2010

Sandra M. Gilberts & Susan Gubars The Madwoman in the Attic : The Woman Writer and the Nineteenth-Century Literary Imagination är inte precis ett kärleksbrev till litteraturen. Det är en mycket pessimistisk historia och en ensidig sådan. Den är en kvinnors litteraturhistoria och i den utpekas i skönlitteraturen mycket små, ofta helt oväsentliga, detaljer och dessa får representera ett verks eller en epoks helhet. Det rör sig inte om faktafel, ety en så kompetent historiker är jag inte, men mycken fakta utelämnas. Att kvinnan under 1800-talet förväntades vara änglalik, ren, fri från all sexualitet är väl tämligen välkänt, och presenteras av Gilbert och Gubar, men nämns gör inte att även mannen skulle passa in i samma trånga mall.

Ytterligare exempel: kapitel ett inleds med uppfattningen att eftersom en skäligen okänd man under 1800-talet skrev i ett brev till en annan man att hans penna liknade en penis är detta den generella föreställningen om litteratur. Från denna lilla skärva av historien drar Gilbert och Gubar slutsatser som även för en enkel litteraturvetare på c-nivå ter sig absurda; alltså är litterturen falliskt auktoritär! Alltså är detta att författa en speciellt manlig egenskap! Alltså är kvinnan i skönlitteraturen antingen en ängel eller ett monster!

Under läsningen kommer jag kontinuerligt på mig själv med att försvara mannen utsagorna, men inser sedan att jag inte försvarar män eller deras historiska beteenden; jag försvarar skönlitteraturen. Huvudkaraktär Elizabeth i Jane Austens Pride and Prejudice är varken ängel eller monster, hon är högst mänsklig och högst nyanserad. Och om vi nu ska argumentera bort Austen med ett trivlialt påstående som att hon är kvinna och därför kan skriva om kvinnor – hur mänskligt nyanserad är inte Flauberts karaktärsteckning av Madame Bovary? Märk väl att båda dessa romaner publicerades under 1800-talet.

(Förtroendet för The Madwoman in the Attic ebbar ytterligare när märker man att de ej ens tolkat Aristoteles Poetik korrekt, vilket väl är det grövsta fel man kan göra inom litteraturvetenskapen.)

Det går inte att bortse från att skönlitteraturens historia är och har varit styrd av män, men det finns fler aspekter att ta i anspråk, man kan inte enkom ställa svart mot vitt och säga att såhär är det! Skönlitteraturens historia har varit styrd av män, men inte alla män; den har varit styrd av Napoleon och romerska kejsare, men inte av bönder, aldrig någon utan pengar. Att säga att kvinnor inte fått ta del av den litterära världen är sortera in människor i facken man respektive kvinna. Det handlar inte bara om att vara kvinna, det handlar också om vilket samhällsskick man tillhör (äger man ens böcker), vilka förutsättningar man har (bor man granne med ilsken hund), ergo fler aspekter än en.

Den 700 sidor långa forskningen återinns naturligtvis bland kurslitteraturen, så snälla säg varför jag ska fortsätta läsa, förklara dess mening och bortförklara dess brister; just nu kan jag inte på något sätt förmå mig läsa vidare.

*Jfr t.ex. med Madame de Staël.

*

Titelcitat: Virginia Woolf, ur A Room of One’s Own.

Annonser

Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget.

Posted in Kerstin Svendsen, litt, Tove Jansson by Terese on 12 augusti 2010

Det här är resultatet av ett vackert projekt av Kerstin Svendsen. En bok som handlar om och visar vikten av en hållbar miljöutveckling; att man lagar sina raggsockor med en bit garn och en virkkrok istället för att köpa nya;  hur varje bit bröd man bakar hemma blir oändligt mycket godare och billigare än de man kan köpa på ICA; att  kvalitativt inbundna böcker – även begagnade – inte som pocketböcker faller sönder och måste slängas.

Jag bidrar med två bilder. Kerstin fick botanisera fritt bland mina flickrfoton och valde det här och det här. De är båda tagna hos min farmor och farfar och de vet ingenting än, det blir en överraskning och jag vet att farmor nyfiket kommer titta och bläddra och fråga vad det står; farfar kommer se bilden på farmor och säga att där är ju tanten min, varpå hans underläpp kommer börja darra och han har slutat hålla tillbaka tårar på äldre dar, alltså kommer han gråta en rörd skvätt, ta upp en nogrannt ihopvikt pappersbit ur skjortfickan och torka sig om kinderna. Taxen kommer försöka slicka honom i ansiktet.

*

Titelcitat: Tove Jansson, ur Sent i november.

Om nätterna drömmer jag att vår lägenhet brinner; här, ett tillsvidare mycket litet intyg.

Posted in litt by Terese on 04 augusti 2010

Hans händer stack fram ur mörkret som ärmarna på hans största överrock.

Posted in Charlotte Perkins Gilman, Lars Jakobson, litt, Majgull Axelsson by Terese on 03 augusti 2010

Sommaren gör läsningen lynning. Efter maten går farmor och lägger sig på övervåningen en stund, jag har ätit så mycket ‒ färskpotatis med dill, pannbiff i sås, morötter med smör ‒ att också jag vill ligga och smälta. Så jag ligger bredvid farmor i farfars säng medan farfar sover i fåtöljen på nedervåningen och taxen som inte kan vara utan mig letar i vanlig ordning rätt på mig enär han känner min lukt, han kan känna mig på en halv kilometers avstånd, och han kurrar utanför sovrumsdörren, han låter så, som en duva, och jag måste gå upp och släppa in, varpå han lägger sig mittemellan oss; sedan sover vi sked, trippel, icke rostfria, ety inget är fritt från fläckar, farmor har sin sneda arm, jag har min trasiga mage, hunden har ett hål i hjärtat.

Min mage gör läsningen lynning. Man läser med magen, det är sant, allt ont och allt gott samlas där, syror fräter kanterna och skapar små sår. Vin och te gör magen varm, onda känslor gör den kall och sträv, som stora känslor, ibland kan jag inte läsa Den gudomliga komedin, jag blir för upprymd, om minns jag rätt trodde även grekerna under antiken att själen satt i just magen (vilket kan höra samman med att Kronos i grekisk mytologi sväljer sina barn).

Fast läser gör jag ju, om än inte i samma takt. Mest nu från listan över kurslitteratur; Lars Jakobson är bra ety han engagerar oändligt, man glömmer magen, hans Kanalbyggarnas barn är en av få böcker jag inte förstår mig på, jag kan inte pussla ihop den, i alla fall inte än; om David Lynch hade levt i början av 1900-talet och blivit författare istället för regissör ‒ vilket ju vore naturligt ‒ hade han skrivit Kanalbyggarnas barn. Under läsningen har man allsköns stensäkra teorier som oupphörligen krossas; här blandas religion med matematik och anatomi, jag hittar inte temat. Törhända återkommer jag med en när jag är färdigläst.

Majgull Axelssons Aprilhäxan ‒ som också återfinns i litteraturlistan ‒ är obegriplig på ett helt annat sätt. För det första enär vi under b-kursen tvingades läsa litteratur av just det här slaget; ”bred”, välkänd och utan estetiska värden. Att den alltså överhuvudtaget står med bland kurslitteraturen är mig ofattligt; jag har förstått nu! För det andra: den är mycket svår att göra en analys av (ergo det är romananalys vi under höstens första veckor vi ska ägna oss åt). Jag har hittills läst ungefär 100 av romanens 425 sidor; hittills har jag förstått att det handlar om fyra kvinnor. Det jag inte förstår hur jag ska kunna skilja dessa kvinnor åt, ety språket skiftar inte dem emellan, det är ofrånkomligen platt och slappt, vilket gör karaktärerna i sig fullkomligt livlösa. Om jag säger vad språket liknar så kanske ni inte  tror mig, men jag gör det ändå: som en illa översatt brittisk humorserie! Ärligen, karaktärerna säger ”jösses” och ”milda makter” om vartannat, jag vill kräkas det jag hittills läst av texten som Kronos kräks upp sina barn.

Inte undra på övergick jag hastigt till Charlotte Perkins Gilmans The Yellow Wallpaper, som inte är det minsta obegriplig, den lilla novellen är en dyrgrip bland litteraturens nyutvinningar, den är tät och vid och tolkningbar och jag ska återkomma med en utförligare kärleksförklaring när jag läst om, måhända efter att jag bakat mitt bröd.