textum, textrum

Remove that protection, expose them to the same exertions and activities, make them soldiers and sailors and engine-drivers and dock labourers, and will not women die off so much younger, so much quicker, than men that one will say, ‘I saw a woman today’, as one used to say, ‘I saw an aeroplane’.

Posted in Gilbert/Gubar, Jane Austen, litt, Virginia Woolf by Terese on 19 augusti 2010

Sandra M. Gilberts & Susan Gubars The Madwoman in the Attic : The Woman Writer and the Nineteenth-Century Literary Imagination är inte precis ett kärleksbrev till litteraturen. Det är en mycket pessimistisk historia och en ensidig sådan. Den är en kvinnors litteraturhistoria och i den utpekas i skönlitteraturen mycket små, ofta helt oväsentliga, detaljer och dessa får representera ett verks eller en epoks helhet. Det rör sig inte om faktafel, ety en så kompetent historiker är jag inte, men mycken fakta utelämnas. Att kvinnan under 1800-talet förväntades vara änglalik, ren, fri från all sexualitet är väl tämligen välkänt, och presenteras av Gilbert och Gubar, men nämns gör inte att även mannen skulle passa in i samma trånga mall.

Ytterligare exempel: kapitel ett inleds med uppfattningen att eftersom en skäligen okänd man under 1800-talet skrev i ett brev till en annan man att hans penna liknade en penis är detta den generella föreställningen om litteratur. Från denna lilla skärva av historien drar Gilbert och Gubar slutsatser som även för en enkel litteraturvetare på c-nivå ter sig absurda; alltså är litterturen falliskt auktoritär! Alltså är detta att författa en speciellt manlig egenskap! Alltså är kvinnan i skönlitteraturen antingen en ängel eller ett monster!

Under läsningen kommer jag kontinuerligt på mig själv med att försvara mannen utsagorna, men inser sedan att jag inte försvarar män eller deras historiska beteenden; jag försvarar skönlitteraturen. Huvudkaraktär Elizabeth i Jane Austens Pride and Prejudice är varken ängel eller monster, hon är högst mänsklig och högst nyanserad. Och om vi nu ska argumentera bort Austen med ett trivlialt påstående som att hon är kvinna och därför kan skriva om kvinnor – hur mänskligt nyanserad är inte Flauberts karaktärsteckning av Madame Bovary? Märk väl att båda dessa romaner publicerades under 1800-talet.

(Förtroendet för The Madwoman in the Attic ebbar ytterligare när märker man att de ej ens tolkat Aristoteles Poetik korrekt, vilket väl är det grövsta fel man kan göra inom litteraturvetenskapen.)

Det går inte att bortse från att skönlitteraturens historia är och har varit styrd av män, men det finns fler aspekter att ta i anspråk, man kan inte enkom ställa svart mot vitt och säga att såhär är det! Skönlitteraturens historia har varit styrd av män, men inte alla män; den har varit styrd av Napoleon och romerska kejsare, men inte av bönder, aldrig någon utan pengar. Att säga att kvinnor inte fått ta del av den litterära världen är sortera in människor i facken man respektive kvinna. Det handlar inte bara om att vara kvinna, det handlar också om vilket samhällsskick man tillhör (äger man ens böcker), vilka förutsättningar man har (bor man granne med ilsken hund), ergo fler aspekter än en.

Den 700 sidor långa forskningen återinns naturligtvis bland kurslitteraturen, så snälla säg varför jag ska fortsätta läsa, förklara dess mening och bortförklara dess brister; just nu kan jag inte på något sätt förmå mig läsa vidare.

*Jfr t.ex. med Madame de Staël.

*

Titelcitat: Virginia Woolf, ur A Room of One’s Own.

Annonser

11 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. mrs. b said, on 20 augusti 2010 at 10:43 f m

    Nej, någon kärleksförklaring till litteraturen är kanske inte ”The Madwoman”, men hur många litterära studier är det? Är det ens deras mål? Jag tror inte heller att det är ett försök att skriva en kvinnornas litteraturhistoria. ”The Madwoman” är ett litteraturhistoriskt inflytelserikt och intressant försök till feministisk litteraturkritik. Studien hjälpte till att popularisera den kontexuella litterära tolkningen efter decennier av litteraturkritik dominerad av New Criticism. Den speciella metod, dvs den ”dubbla blicken”, med vilken G&G läser skönlitteratur tycker jag också är värd att studera närmare, delvis eftersom den varit så inflytelserik.
    1970-talets feministiska litteraturkritik, där ”The Madwoman” ingår, bestod till största delen av ett sökande efter inspirerande berättelser om kvinnor. Var fanns berättelserna som inte slutade i giftemål eller död? I skönlitteratur under 1800-talet verkade de inte finnas (Madame Bovary dör som bekant och Austens romaner slutar alltid med giftemål). G&G menade annorlunda: De alternativa berättelserna fanns visst där, men krävde en viss slags läsning för att upptäckas.
    I det du kallar oväsentliga detaljer läser G&G in ironier, satir, ilska, sexuell frustration, samhällskritik m.m som komplicerar ängel/galningdikotomin. Syftet med deras analyser är alltså inte att demonstrera hur platta och okomplicerade kvinnorna i 1800-talslitteratur skriven av kvinnor är. Tvärtom. De identifierar motsägelsefulla och/eller allmänt knepiga detaljer i texterna som utgör grunden för deras syn på t.ex. Jane Austen som en betydande feministisk författare och inte bara en ”lady author”, vilket flertalet manliga kritiker kallat henne i välmenande syfte.
    Det här letandet efter inspirerande berättelser har sitt ursprung i idén om att kvinnors frigörelse måste ske genom sk feministisk medvetandegöring. Kvinnor måste lära sig att känna igen och se igenom framförallt en kulturellt betingad sexism, för att kunna identifiera och producera ”autentiska” beskrivningar av kvinnor.
    Just autenticitetsbegreppet kan förstås uppfattas som både naivt och problematiskt: vad är autentiskt kvinnligt? Vem bestämmer vad som är det? G&G kritiserades också tidigt för att identifiera just det ”autentiskt” kvinnliga enbart som ilska och motstånd. Men att istället underkänna själva kategorin ”kvinnor” som politiskt verktyg är väl knappast någon lösning på ojämlikheten mellan just – könen? Det här är f.ö. en fråga som framförallt postmoderna feminister och deras kritiker tampats med.
    Om man som G&G ändå anser att författaren och hennes samtid, sociala situation etc. påverkar det litterära verkets utformning är det självklart intressant också vilket kön denna författare har. Att de så kategoriskt fokuserar på just könets betydelse får nog ses både som en barnsjukdom och ett politiskt ställningstagande. Den feministiska litteraturkritiken uppstår ju till stor del i protest mot den nykritiska synen på litteraturen som autonom, i sig själv nog, som skapad i något slags utomvärldslig bubbla. Om det är något alla feministiska litteraturteorier utgår från så är det att den här synen på litteratur också är högst ideologisk.
    Fast visst känns det ibland som om G&G fokuserar väl mycket på just motståndets estetik och kanske är det synd att de ängar sig åt att rada upp metaforer för ”authoritarian penetration” i sin inledning istället för att hänvisa t.ex. till materiella skillnader (utgivningar, recensioner, pseudonymer, arvoden, äktenskapslagar mm.) mellan kvinnliga och manliga författare under 1800-talet.
    Samtidigt kan jag förstå om de jublade när de hittade Gerald Manley Hopkins (f.ö. ett rätt välkänt namn från perioden) penisliknelse. Den illustrerar ju så väl deras argument. Själv kom jag att tänka på när Norman Mailer en gång påstod att ”balls” var absolut nödvändigt för en författare. Han fick då genast frågan, “Mr. Mailer, when you sit down to write, do you dip your balls in blue or black ink?”
    Det här betyder så klart inte att du måste läsa “The Madwoman”. Själv har jag läst inte mer än max tio procent av texten, dvs inledningen och skummat igenom en och annan av analyserna. Men i ditt inlägg anar jag något mer än bara en kritik av bristerna i studien. Du skriver att du känner ett behov av att ”försvara” litteraturen från G&G och att man inte ”kan” tolka så svartvitt som du menar att de gör. Det får mig att undra över din egen syn på litteratur och litteraturvetenskap.
    Självklart – självklart! – får du närma dig litteraturen hur du vill. Men det grövsta fel man kan göra i litteraturvetenskapen är inte att feltolka Aristoteles, anser jag. Det är snarare att tro att det litteraturvetare sysslar med är på något sätt vetenskapligt och att det därför finns rätt och fel läsningar. Litteraturvetare tolkar, mer eller mindre övertygande. Och en av fördelarna med tolkningar är att de både samexisterar och förändras. Att som G&G göra en snäv politisk tolkning av litteraturen innebär naturligtvis att andra perspektiv stryker på foten. Men istället för att fokusera på hur mycket de missar och missförstår genom sitt val, varför inte (också) läsa ”The Madwoman” för att uröna vad de finner och vinner? Kanske både vinner och finner du själv något på det.

  2. Malin said, on 22 augusti 2010 at 2:48 e m

    Jag håller inte alls med dig Terro, utan att ha läst just denna avhandling.
    Även skönlitteraturen bör analyseras utifrån andra aspekter, inte bara som litteratur, då den inte står helt utanför samhället. Och visst kan man peka på att det finns män som inte har hög status och så vidare, det är viktigt att lyfta fram, men det är också viktigt att se hur pass manlig den skönlitterära världen har varit, är, att vara medveten om detta. Fast allt detta kan vi prata om sen, t.ex. när du kommer hit och träffar oss, Nica och Frans.

  3. Malin said, on 22 augusti 2010 at 2:52 e m

    Tror det är i den här boken som det finns en hel del spännande grejer om lite härliga mansförfattere, bla. Den är hur som väldigt fin att ha som bakgrund när det gäller synen på moral, sexualitet i 1800-talets svenska kvinnosaksdebatt.

    http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173891487

  4. Terese said, on 24 augusti 2010 at 2:19 e m

    Vad jag menar är: man kan inte skriva en dylik litteraturforskning genom att ta ut ett fåtal meningar eller citat ur verk och kalla det vetenskapligt. Det är ungefär lika vetenskapligt som man på 1800-talet försökte hitta medicinska bevis för att kvinnans hjärna skulle vara mindre, osv. Letar man efter något i en text så hittar man det – men det behöver inte spegla dess helhet. Jag motsätter mig inte feministisk litteraturforskning per se, jag motsätter mig sättet på vilket det utförs.

  5. mrs. b said, on 24 augusti 2010 at 3:53 e m

    Fast jag tolkar The Madwoman just som ett försök att se hur bl.a. sådana där befängda 1800-talsidéer om kvinnors hjärnor påverkade 1800-talets kvinnliga författare i deras skrivande. Jag ber om ursäkt för mitt långa inlägg och för att jag låter som en riktig besserwisser i det, för jag är uppriktigt intresserad av att försöka förstå dig. Menar du att det är befängt att dra likhetstecken mellan 1800-talskvinnors faktiska situation och de kvinnofigurer och berättelser vi hittar i litteratur skriven av 1800-talskvinnor? Som om deras romaner etc egentligen bara är ett slags självbiografier?

  6. mrs. b said, on 24 augusti 2010 at 6:03 e m

    Ok, jag är lite trög, men när jag nu läser om ditt svarsinlägg tror jag att jag förstår din kritik, även om jag inte alls håller med dig. Jag tycker inte att g&gs citerande är långsökt. Vi får väl lämna det där. Tack för ditt svar!

  7. Malin said, on 24 augusti 2010 at 6:33 e m

    Jag håller med mrs. b här.

    Du behöver inte försvara litteraturen, det finns ingen direkt angripare, se det istället som ett annat/nytt sätt att se på saken.

  8. Terese said, on 24 augusti 2010 at 7:00 e m

    Jag kanske är bortskämd som läst om Auerbach och Bacthin i sommar. Alltså, SÅ hade jag velat haft den här boken, så som Auerbach skriver Mimesis och Bacthin Dostojevskijs poetik. Jag menar, man kan kritisera litteraturkritik på samma sätt som man kan kritisera skönlitteratur. Jag tror att ni försvarar saken snarare än sättet. Är det så?

    Det både vackra och ironiska är att jag har enormt större behållning av att i ämnet läsa Virginia Woolfs A Room of One’s Own, som kom närdå, 1929?, än den här, som kom runt 70.

  9. Terese said, on 24 augusti 2010 at 7:09 e m

    Jag ska förresten säga att jag tycker mkt om när folk säger emot mig.

  10. mrs. b said, on 26 augusti 2010 at 1:47 e m

    Jo, för all del, läser man litteraturkritik som skönlitteratur föredrar jag nog också Woolfs ironier och unflyende berättare. Annars vet jag inte om jag tycker att hennes metod – egentligen – är mer övertygande än g&gs. Att presentera anektdoter om förbud mot att beträda gräsmattor och bibliotek som endast är öppna för medlemmar är ju egentligen inte ett särskilt stort steg från att rada upp exempel på metaforik där författarskapet likställs med ”manlighet”. Woolf uttrycker dessutom en frustration över det auktoritära författarjaget (the ”I”) som jag riktigt kan se g&g gå igång på (The most phallic letter in the English alphabet!). I själva sakfrågan säger väl Woolf och g&g i stort sett samma sak, dvs att när män definierat vad som är kvinnligt har det inte varit lätt för kvinnliga författare att skriva någon slags sanning om sig själva och andra kvinnor. Till skillnad från g&g anser dock Woolf, om jag minns rätt, att kvinnlig emancipation, ett eget rum osv, kommer att göra alla försök att öht skilja manligt från kvinnligt omöjliga. Det har jag nog lättare att sympatisera med än g&gs smygsärartsfeministiska tänkande.

  11. mrs. b said, on 26 augusti 2010 at 2:01 e m

    ps eller smygsärartstänkande, ”autenticitetstänkande” menar jag egentligen, vilket nog inte måste vara samma sak.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: