textum, textrum

Liksom så ofta eljest glömmer man formens kraft och vrider innehållet till för höga toner.

Posted in litt by Terese on 03 mars 2011

Min dator har givit upp hoppet om livet och ligger uppfläkt på skrivbordet, alas måste jag blogga från mobilen. Jag ser Let Me In, som är den amerikanska versionen av svenskfilmatiserade Låt den rätte komma in. Förvisso ej ett fan av svensk film i allmänhet, och definitivt inte John Ajvide Lindqvists ursprungstext – som jag fann liknade mest en ung skrivarlinjeskribents prosa – men det som upprör mest det här att det ofrånkomligen måste göras just en anglosaxisk version av filmen för ska den nå ut och bli sedd. Som, om pallar man av någon underlig anledning ej läsa undertexter, kunde man inte insupa själva det visuella, vilket väl är majoriteten av filmens beståndsdelar.

Annonser

4 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Jakob Olsson said, on 06 mars 2011 at 7:21 e m

    Måste säga att jag älskar svensk film (minus komedi- och deckarträsket), ”Låt den rätte komma in” (som jag anser vara smärtsamt vacker) samt ursprungstexten (skrivarlinjesskribentsprosa? Denna underfundiga och intertextuella skapelse? Du borde verkligen läsa mer skräcklitteratur!). Ska nog se ”Let Me In” någon gång, även om jag inte riktigt känner för det. Vad jag hört har den gjort sig av med det mesta av poängen med originalet och gjort den lättillgänglig in infinitum?

  2. Terese said, on 06 mars 2011 at 8:40 e m

    Jag är mycket förtjust i Roy Andersson och jag minns nu inte någon ytterligare samtida svensk regissör som kan ta andan ur mig. Jag tycker att majoriteten nu svenskproducerade filmer är infantila, pengarna portioneras ut helt fel. Amanda berättade att en vanlig svensk film kostar runt 13 miljoner och hur blir resultatet? Millenium. Beck. Åsa-Nisse. Jag kan inte beskriva min avsky. De verkar alla söka imitera amerikas storsäljande hollywoodproduktioner men ack, taffligheten, de utslitna skådespelarna som levererar repliker som vore de skitnödiga. Lena Nymans död påminde mig om att Sveriges mest framstående skådespelare håller på att gå ur tiden. Regissörerna likaså! Ack Bergman, Bo Wideberg, Vilgot Sjöman.

    Men jag uttryckte mig kanske vagt, Låt den rätte var väldigt fin, ett välbehövligt undantag, men drabbade liksom inte på djupet. Sådär så att den stannar med en i flera år. Nej, jag hoppas och tror att Amanda gör revolution i svensk film.

    • Jakob Olsson said, on 06 mars 2011 at 9:43 e m

      Den riktigt bra svenska filmen står sorgligt nog utanför både biografer och televisionen; den moderna svenska kortfilmen är exempelvis riktigt, riktigt välmående kvalitetsmässigt – även om det som oftast inte når publikens ögon. Den förbarmas som mest till någon obskyr kanal på någon obskyr tid…

  3. Bianca said, on 12 mars 2011 at 11:53 f m

    Det är märkligt det där. Resten av världen klarar ju helt fint av att läsa undertexter. (förutom tyskar då, dom dubbar).


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: