textum, textrum

Vänsbergsvrån.

Posted in - by Terese on 19 april 2011

A. På natten när farmor går upp för trappen, taklampan släckt, missar hon sista steget och ramlar baklänges ned till bottenplan.

B. Taxens saknad outhärdlig. Jag tvingas mata honom med sked. Senare stukar han tassen; han går enkom till postlådan, därefter får jag bära in honom.

C. Müllers text stryker mig alltid medhårs men essäerna stundom strävt mothårs.

D. När sover farmor annorstädes slår farfars hjärta långsammare, fötterna sväller som svampar.

E. I den delade sjukhussalen skriker ett barn: ”Gammelmorfar har ramlat på huvet så han har glömt bort oss!”.

F. Huset, i vilket inget någonsin bytt plats, kommer nu att rotera sina rum. Den blåblommiga tapeten mot det virkade överkastet.

G. Den blåblommiga tapeten.

H. Taxen fnyser när jag läser Müller för honom. Sedan lägger han sig mitt i boken.

I. Jag undrar var i hjärnan minnet gömmer sig när det ej längre får vara vaket.

20110419-233907.jpg

Sången om klådan.

Posted in - by Terese on 05 april 2011

Jag förstår Elektra. Förstår Fedra. Jag har på senaste tiden tänkt mycket på döden. För nästan två år sedan hängde sig min kusin i ett kampsportsbälte. Lola i Müllers Hjärtdjur hänger sig i protagonistens skärp. Min farmor och farfars ryggar kröks, huvudena blickar undan för undan alltmer mot jorden. Allt detta känns påtagligt nära som en hårt knuten rosett där min ryggrad begynner i nacken.

Snarorna, händerna, blicken. Jag har också tänkt mycket på i hur mycket större utsträckning man i forna tider måste framhärdat det fysiska lidandet; på Dantes och Goethes tid, innan antibiotikan och de smärtstillande medicinernas lindrande dimma fanns uppfunnen. Och i och med detta: vilken intim relation man måste haft till döden. Jag tycker ändå så synd om mig själv när känns det som tarmarna fylls av brinnande olja.

Den historiska, och i mångt och mycket även den samtida litteraturen är ett enda långt klagande. En klåda. En sådan evinnerlig tur att den också är en tröst.