Sången om klådan.
Jag förstår Elektra. Förstår Fedra. Jag har på senaste tiden tänkt mycket på döden. För nästan två år sedan hängde sig min kusin i ett kampsportsbälte. Lola i Müllers Hjärtdjur hänger sig i protagonistens skärp. Min farmor och farfars ryggar kröks, huvudena blickar undan för undan alltmer mot jorden. Allt detta känns påtagligt nära som en hårt knuten rosett där min ryggrad begynner i nacken.
Snarorna, händerna, blicken. Jag har också tänkt mycket på i hur mycket större utsträckning man i forna tider måste framhärdat det fysiska lidandet; på Dantes och Goethes tid, innan antibiotikan och de smärtstillande medicinernas lindrande dimma fanns uppfunnen. Och i och med detta: vilken intim relation man måste haft till döden. Jag tycker ändå så synd om mig själv när känns det som tarmarna fylls av brinnande olja.
Den historiska, och i mångt och mycket även den samtida litteraturen är ett enda långt klagande. En klåda. En sådan evinnerlig tur att den också är en tröst.
textum, textrum 
<3
Jag har ägnat många, långa stunder av tankar åt Döden. Den finns ju där hela tiden; den verkar i och ovan jord… ibland långsamt och ibland snabbt… ibland nära och ibland på avstånd. Men man måste se Döden som en funktion som uppfyller ett syfte. Och att det, också, finns en viss tröst med att efter ett liv med både glädje och sorg få släppa på fördämningarna och bara låta livet flöda ut i havet.
Skrev detta för ett tag sedan då sådana tankar uppfyllde mig:
Maskkungen
“Nu dör jag” tänkte kråkan och dog med rent samvete. Den hade bara gjort som kråkor gör – inte mer, inte mindre. Dess liv var varken spilld potential eller överdåd. Det var ett kråkliv. Ingenting den gjort var gjort av ondska och, även om inget kanske heller gjorts av någon märkvärdig godhet, så hade kråkans liv i alla avseenden varit rent. Själen kunde utan problem ansluta sig till det osynliga antilivet… behövde varken passera helvete eller skärseldsberg. Och därför hade kråkan, redan innan den döda kroppen fallit ner från sin gren och landat på den mjuka, mossbeklädda marken nedanför, brett ut sitt väsens silvervingar och svävat upp bland stjärnorna. Graciöst och stilla, med ett stolt vingspann som ingen levande albatross kan mäta sig med.
I den efterlämnade kroppen gjorde sig snart Maskkungen hemmastadd, följd av sina tusentals söner, för att med flit och bestämdhet fullfölja sitt syfte. Att sluka, bryta ner, söndra och härska. Den döda kroppen fylldes så åter av liv och rörelse – men av liv och rörelse mer dött än döden. Maskkungen visste dock, omedvetet och naturligt, med sig att inte frukta den roll som givits honom; vilken vämjelse och äckel det än väckte hos andra skapelser. Hans och hans söners last, och ingen annans, var det att härska över jorden. I deras liv fanns ingen önskan om annat än att göra det som de skapats för – ingen vilja att älskas och önskas. För de visste att utan dem hade jorden förvridits till ett evigt, ruttnande tempel; där golv, väggar och tak pryddes av lik och där luften fyllts av flugor. De, som förintade de tomma skalen, bar på ansvaret att göra plats åt nytt liv.