textum, textrum

”There’s greif of want, and greif of cold, – / A sort they call ‘despair'”

Posted in - by Terese on 05 juli 2012

Alas, livet. Min farmor glider allt längre in i sin demens, i hennes mun tovar substantiven ihop sig och kan inte kammas ut. Fläkten är en lampa, håret är tänder. Förut var hoptovningen mycket mer visuellt eller fonetiskt kopplad, man kunde med fantasin leta sig fram till rätt föremål. Snart är hon där, snart har hon passerat den där dimmiga gränsen. Vem kommer jag tovas in i? Ibland tänker jag att jag inte vågar klippa håret av rädsla att hon vid nästa besök inte ska känna igen mig.

Jag sorterar farmors & farfars hem, jag sorterar och kammar de oändliga ägodelarna i olika högar. Porslin (sex st serviser), finbestick, fulbestick, kakfat (oräkneliga), dukar, gardiner, mattor, lakan, hundkoppel. Mycket är trasigt men inget är slängt. Farfars blodiga slaktkläder. Ett antal helt oanvända slaktkläder, fortfarande i sina förpackningar. Spikar från 1800-talet, mediciner, använda omslagspapper. En myriad mojänger ingen av oss kan lista ut vad de är eller över huvud taget kan tänkas användas till. Man försöker skoja lustiga uppfinningar efter mojängernas uppenbarelser men skratten är konstgjorda, det är en av de mest märkliga känslor att städa undan saker vars ägare aldrig mer kommer röra vid dem.

En kväll står pappa oannonserad vid min dörr och ber att få komma in och man ser det direkt, det är ett mörkt regn i blicken, det är blod och olja och brännmärken i blicken. Han säger att ska vi gå in och sätta oss men jag känner inte armarna och benen och jag säger vad är det, vad fan är det, säg, och pappa säger att farfar har en tumör i njuren, den är 7 cm stor, det är ingen idé att ta bort den.

Jag kan bara tänka på tumören, konstant kan jag bara tänka på den och att den är så stor som ett plommon. Jag tänker på Herta Müllers interna symboler och Redan då var räven jägare.

Jag är sjukskriven och det tar emot när jag läser, det har sagts mig att det har att göra med instikthjärnan och intellekthjärnan, man använder dem tydligen inte så bra samtidigt. Det förväntas av mig att jag ska förhålla mig och hantera allt som för min inre syn ter sig som orden ur farmors mun, helt omöjligt att kamma ut.

Annonser

2 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. charlotte said, on 11 juli 2012 at 12:18 f m

    jag bara gråter när jag läser. är det inte för att du skriver otroligt vackert så är det för att det är sorgligt. fina människa

  2. Jakob said, on 13 juli 2012 at 12:33 e m

    Du och dina nära finns i tanken; hoppas på det bästa i allt!

    ”Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.”


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: