textum, textrum

Skenade, skenade sken.

Posted in Jon Fosse by Terese on 03 juli 2011

Jon Fosses Melancholia är lite som Arvo Pärt, t.ex. Spiegel im Spiegel, ni vet så där långsamt ökande, sänkande, repetetiv till tusen. ”Idag orkar jag inte möta Hans Gude. För tänk om Hans Gude inte gillar tavlan jag målar och tycker att den är pinsamt dålig, tycker att jag inte alls kan måla, tänk om Hans Gude drar sin magra hand genom skägget och ser rakt på mig med sina smala ögon och säger att jag inte kan måla, att jag inte har på Konstakademin i Düsseldorf att göra, inte någon annan konstakademi heller vad det anbelangar, tänk om Hans Gude säger att jag aldrig kan bli målare.”

De oändligt små variationerna, den minimala rörelsen i handlingsförloppet. Som du när du läser det här; den lilla rörelsen i hjärnan, tankeförloppet – som samtidigt är en sådan stor rörelse! Man behöver ofta inte de stora gesterna, man behöver ett livets mimspel, tusen gråzoner mellan skiljetecken som inte är gråa; som är sprakande purpur, violett; den svagt blå nyansen som fortfarande är kvar i farmors ögon.

Det är en oerhörd text på det sättet och det repetetiva greppet liknar modernisternas grepp (ni vet som det kända sista kapitlet i Ulysses); tankeströmmen, att det är så här man tänker när man tänker. Det är en mycket subtil psykologisk realism Fosse skriver. När livet ibland bara är människor med grova penslar och falsettröster, så skönt med den här stilla, stora prosan.

Redan stryker jag i andanom pärmen, sidorna, meningsbyggnaderna med händerna, läshuvudet.

Posted in Mircea Cărtărescu by Terese on 30 juni 2011

Alltså Cartarescus dagbok (1994-2003). Alltså utan tvivel årets största litteraturhändelse.

John Everett Millais.

Posted in konst by Terese on 25 juni 2011

”1848 bildade han jämte sex andra ynglingar – bland dem Holman Hunt och Dante Gabriel Rossetti – det ‘prerafaelitiska brödraskapet’, hvars mål var brytning med den tomma konventionalism, som rådde i det engelska måleriet, och ärligt, medelbart detaljeradt studium efter naturen.” Nordisk familjebok.

Språket som hembygd.

Posted in bok&bibliomässan by Terese on 24 juni 2011

Det är midsommarafton, jag har efter närmare ett halvår fått min dator tillbaka, sitter och tittar igenom Bokmässans seminarieprogram för 2011. I mina tidigare tonår bodde jag i Luxemburg, då hade vi alltid slutprov på midsommarafton. Jag har enkom en barndomsrelation till midsommar, ergo sitter jag i pappas och soffa och längtar beställda bokpaket, läser Harold Blooms kanontexter, äter godis, väntar mat. Och Bokmässan, det är min debut där, är det meningen att så många vad verkar fantastiska seminarium ska krocka med varandra? T.ex. ”Språket som Heimat” (Müller!), ”Livsfarlig romantik” och ”Tranströmer – metaforernas mästare”, t.ex. ”Stagnelius på högsta volym” och ”Charles Baudelaire”? Jag undrar även vad t.ex. Camilla Läckberg, Carolina Gynning och Kikki Danielsson har på Bokmässan att göra? Är det för fylla en könskvot? Jag kan i så fall topptipsa jättemånga samtida tyska författare som råkar vara kvinnor. Men mjao vad fint det ska bli få höra Müller. Älskar den lingvistiskt inriktade seminarietiteln!

Den språkliga variationens förtjänst.

Posted in Torsten Rönnerstrand by Terese on 22 juni 2011

Hör Torsten Rönnerstrand tala om litterära raggningsrepliker!

Ni förstår ju hur oerhört lycklig jag varit på A- och B-kursen i litteraturvetenskap när har man fått lyssna till den här rösten på proustianska, kunskapssprängda, sprakande föreläsningar. Nu är det för andra gången planerat att Torsten ska gå i pension, jag hoppas naturligtvis inte.

I Hjärtdjur är väggarna så många och så subtilt utplacerade att romanen snarast liknar en stark och vacker katedral.

 

Den är klar nu, min C-uppsats i litteraturvetenskap, den heter ”Blicken som avbildningsmetod : symbol och verklighet i Herta Müllers Hjärtdjur och är förmodligen det mest oakademiska Karlstad Universitet på länge skådat. Kanske omarbetar jag den till en mer bloggläsarvänlig text, kanske å andra sidan inte, ety jag tror det viktigt med ett (får jag säga det här?) bildat avbrott i internetvardagen. Om inte bildat så vetenskapligt. Och om vetenskaplighet avskräcker, har jag ändå varit mycket snäll mot läsaren, jag använder kanske högst tre litteraturvetenskapliga begrepp, alla andra ord kan man läsa om är man bara intresserad. Och det är lätt att intressetjusas av Herta Müller.

 

Så jävla glad är jag över ha haft Carolines och Amandas språkblickar och ljushuvuden filtrerande texten under processen, uppsatsen hade inte liknat sig själv om vore det inte för er. Och såklart min mamma, det grammatiska språkgeniet. (Trivia #1: har ej ens kört text genom Words rättstavning.)

F.ö. mest stolt över att jag lyckats få ur mig den här textmassan under en period då min farmor spräcker höften och jag får bo i radioskugga hos farfar och taxen så att de inte svälter etc. (Trivia #2: min farfar har ett minne som varar i femminutersintervaller och besitter tillika en omättlig nyfikenhet, ergo har han grinat varje gång han plockat upp och läst inledningen till Blicken som avbildningsmetod. Jag tycker inte att det är sorgligt, jag tycker att det är vackert och känns som man då rört en mänsklig botten.)

Undrar bara.

Posted in Paul Auster by Terese on 20 maj 2011

Samtal inför USA-besök tar över vår lägenhet.

Posted in litt by Terese on 18 maj 2011

Jag: Hur gammal är ungen?
D: Fem.
Jag: Bokhyllan sitter ju inte fast i väggen.
D: Nä, nä.
Jag: Är de också kristna som din pappa eller? Ska man ställa Bibeln bredvid någon annan än Goethe då?
D: De vet väl inte vem Goethe är.
Jag: Vadå, alla vet vem Goethe är!
D: Christopher, vem är Goethe?
C: Vadå, vad är det? Nån antichrist eller?
(D ser menande på mig.)
Jag: Jaja. Det var väl ändå inte en jättedålig gissning.

Vänsbergsvrån.

Posted in - by Terese on 19 april 2011

A. På natten när farmor går upp för trappen, taklampan släckt, missar hon sista steget och ramlar baklänges ned till bottenplan.

B. Taxens saknad outhärdlig. Jag tvingas mata honom med sked. Senare stukar han tassen; han går enkom till postlådan, därefter får jag bära in honom.

C. Müllers text stryker mig alltid medhårs men essäerna stundom strävt mothårs.

D. När sover farmor annorstädes slår farfars hjärta långsammare, fötterna sväller som svampar.

E. I den delade sjukhussalen skriker ett barn: ”Gammelmorfar har ramlat på huvet så han har glömt bort oss!”.

F. Huset, i vilket inget någonsin bytt plats, kommer nu att rotera sina rum. Den blåblommiga tapeten mot det virkade överkastet.

G. Den blåblommiga tapeten.

H. Taxen fnyser när jag läser Müller för honom. Sedan lägger han sig mitt i boken.

I. Jag undrar var i hjärnan minnet gömmer sig när det ej längre får vara vaket.

20110419-233907.jpg

Sången om klådan.

Posted in - by Terese on 05 april 2011

Jag förstår Elektra. Förstår Fedra. Jag har på senaste tiden tänkt mycket på döden. För nästan två år sedan hängde sig min kusin i ett kampsportsbälte. Lola i Müllers Hjärtdjur hänger sig i protagonistens skärp. Min farmor och farfars ryggar kröks, huvudena blickar undan för undan alltmer mot jorden. Allt detta känns påtagligt nära som en hårt knuten rosett där min ryggrad begynner i nacken.

Snarorna, händerna, blicken. Jag har också tänkt mycket på i hur mycket större utsträckning man i forna tider måste framhärdat det fysiska lidandet; på Dantes och Goethes tid, innan antibiotikan och de smärtstillande medicinernas lindrande dimma fanns uppfunnen. Och i och med detta: vilken intim relation man måste haft till döden. Jag tycker ändå så synd om mig själv när känns det som tarmarna fylls av brinnande olja.

Den historiska, och i mångt och mycket även den samtida litteraturen är ett enda långt klagande. En klåda. En sådan evinnerlig tur att den också är en tröst.

Böcker jag f.n. åtrår.

Posted in litt by Terese on 19 mars 2011

Anders Olsson, Ekelöfs nej.
Percival Everett, Erasure.
Ola Hanssons samlade skrifter.
Olof Lagercrantz, Vid sidan av.
Jenny Diski, Stranger on a Train.
Allt om, av Herta Müller jag ej redan samlat.

”‘Yes,’ said I, ‘I have taken to living by my wits.'”

Posted in Arthur Conan Doyle, litt by Terese on 19 mars 2011

Nog för att jag i min ägo redan har de här tre novellerna; jag kunde inte motstå när såg jag illustrationen. Det är på precis det sättet jag vill läsa in Müllerforskningen.

Pro-vår färgpalett.

Posted in Egon Schiele, målarkonst by Terese on 19 mars 2011

Egon Schiele. Segelschiffe im wellenbewegtem Wasser (Der Hafen von Triest), 1907.

Hur Söderberg väver text.

Posted in Hjalmar Söderberg, litt by Terese on 19 mars 2011

I brist på annat, eller kanske för att visa att jag lever och producerar, lägger jag upp min senaste tenta, som behandlar intertextualitet i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Inte för att den här typen av längre texter vanligtvis passar sig för bloggläsare, men kanske intresserar det ändå någon. Så varsågoda, håll till godo, det var i vilket fall en spännande text att skriva.

Om en vecka börjar jag ånyo skriva 30-sidig text om Müller.

Liksom så ofta eljest glömmer man formens kraft och vrider innehållet till för höga toner.

Posted in litt by Terese on 03 mars 2011

Min dator har givit upp hoppet om livet och ligger uppfläkt på skrivbordet, alas måste jag blogga från mobilen. Jag ser Let Me In, som är den amerikanska versionen av svenskfilmatiserade Låt den rätte komma in. Förvisso ej ett fan av svensk film i allmänhet, och definitivt inte John Ajvide Lindqvists ursprungstext – som jag fann liknade mest en ung skrivarlinjeskribents prosa – men det som upprör mest det här att det ofrånkomligen måste göras just en anglosaxisk version av filmen för ska den nå ut och bli sedd. Som, om pallar man av någon underlig anledning ej läsa undertexter, kunde man inte insupa själva det visuella, vilket väl är majoriteten av filmens beståndsdelar.

Söderberg blandar sin skoningslöst raka prosa stundom med det allra vackraste lyriska.

Posted in Hjalmar Söderberg by Terese on 18 februari 2011

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Mitt nyfunna litterära kakbord.

Posted in Ola Hansson by Terese on 17 februari 2011

Det är smärtsamt att läsa Ola Hansson. Därför att prosan är så utomordentligt vackert komponerad och därför att han är så långt före sin tid, stundom längre än vi, vilket gör läsningen tidslös. Det blir smärtsamt när det ligger så rörande nära livet självt, den subtila psykologiska blicken är nästan ofattbar; medvetandet flackar mellan det fördomsfria och det fördomsfulla. Det är fåfängt men hos Hansson oändligt imponerande att söka imitera den mänskliga tankens processer, ett slags mimesis i andanom. Människan är ju inte statisk, att så gestalta en karaktär som oföränderlig, att gestalta ett medvetande eller en blick så, det vore självbedrägeri. Hansson så uppfriskande organiskt och språkligt innovativ, den här impressionistiska prosan rör mig i rötterna, Sensitiva amorosa (1887) är en stor upplevelse, kanske en av de största. Somliga kallar romanen novellskisser, vilket också det vore bedragande; läser man den som en roman blir den en roman, en till sin karaktär dessutom mycket komplex sådan. Den rör sig med ett oändligt antal motiv och med ett fast, obevekligt och sammanhållande – vackert och samtidigt vämjeligt – tema.

När litteraturen är skön(-) såväl som en analys, en fragmentarisk undersökning inte av förhållandet mellan man och kvinna, eller ett utnött (klåfingrat) ”manligt och kvinnligt”, utan mellan två eller tre människor, kopplingarna och ickekopplingarna dememellan; en forskning om vad som är cerebralt, kemiskt, romantiskt eller påtvingat i våra relationer till varandra. Förvisso späckad med det organiska, kroppsligt påtagliga är de här texterna en sällsynt undersökning av människan som psykologisk varelse, stöpt i en form som tangerar det lyriska på väl valda ställen; platser där innehållet är som mest dramatiskt eller vardagligt – så realistisk är den här naturalistiska prosan! Man tänker stundom att Hansson lyckats använda sig av alla stilriktningars ädlaste grepp, för så är också texten mycket modernistisk såtillvida berättaren glider ut och in i olika karaktärers medvetanden – alltså strömmen! – ack, Sensitiva amorosa är mitt litterära kakbord, min hyperkoncentrerade körsbärssaft, en litteraturens kärna.

Konstpaus.

Posted in Helene Schjerfbeck, målarkonst by Terese on 10 februari 2011

Balskorna. Helene Schjerfbeck, 1882.

Ser du, människan är icke någonting fast och oföränderligt som man griper tag i och säger att det är så eller så; där försiggå i hennes väsen oupphörligen hemliga processer, vilka metamosfosera hennes kropp och hennes själ minut efter minut, processer hos dig och hos dem som du hållit av i livet och dragit intill dig i ömhet, vilka varken du eller de känna vari de bestå.

Posted in Ola Hansson by Terese on 07 februari 2011

Jag tycker att det är intressant de människor som verkar just ha läst t.ex. Under det rosa täcket, en Wikipediaartikel om feminism eller bara nyligen erhållit kunskap om ämnet och liksom fått huvudet uppluckrat så att ett nytt sorts ljus kan strömma in – verkar vilja förmedla denna nyvunna men icke särdeles orginella kunskap som ett slags propaganda till sina medmänniskor. Att de verkar vilja se världen enkom genom detta nya ljus utan att filtrera det genom de redan begagnade kunskaperna. Nej vad säger jag intressant, jag menar naturligtvis en smula irriterande, obildat, ouppfriskande.

Jag tycker mycket – mycket! – om Sensitiva amorosa och läser den helst i ett eget, spritt ljus, ett feministiskt manifest. Inte motsatsen.

Man väljer standardverk, man är över förväntan belåten.

Posted in James Wood, Språk by Terese on 22 januari 2011

”If prose is to be as well written as poetry ‒ the old modernist hope ‒ novelists and readers must develop their own third ears. We have to read musically, testing the precision and rhythm of a sentence, listening for the almost inaudible rustle of historical association clinging to the hems of modern words, attendig to patterns, repetition, echoes, deciding why a metaphor is successful and another is not, judging how the perfect placement of the right verb or adjective seals a sentence with mathematical finality.”

James Wood, ur How Fiction Works, s. 138.