textum, textrum

Den röda mattan

”Manligt” och ”kvinnligt” är problematiska ord. De är generaliserande samtidigt som de är oumbärliga. Även språk är sociala konstruktioner. Det vi i Sverige på 2010-talet kallar kvinnligt eller manligt är inte detsamma som kvinnligt eller manligt i antikens Grekland. Således finns inget evigt kvinnligt eller evigt manligt. Däremot kan vi genom en analys av en dramatext från 400-talet f. Kr. kanske se hur dessa konstruktioner skapas.

Orestien[1] är en trilogi skriven av Aiskylos (525‒456 f. Kr.) Den rör en kedja av mord som tar sin början långt före dramats handling. I dramats prolog får vi veta förutsättningarna: en släktförbannelse måste sonas. Intrigen sprättas likt ett tyg upp successivt; vi får veta att Agamemnon mördat sin och Klytaimnestras gemensamma dotter Ifigenia för att få medvind och vinna ett slag i krig. För detta vill Klytaimnestra hämnas. Vid Agamemnons hemkomst låter Klytaimnestra breda ut en röd matta[2] på vilken hon ber sin man träda in i templet. Hon är redan här fast besluten om att beröva livet på sin man. Den röda mattan ger henne ytterligare en anledning och när han till slut, efter tvekande, träder över den, har han återigen begått hybris. Klytaimnestra får även en ytterligare, oväntad anledning till sin planerade gärning; från kriget har Agamemnon med sig en älskarinna, Kassandra.

Den röda mattan kan ses representera inte bara de brott mot hybris Agamemnon begått, den blir även en visuell symbol ‒ som så ofta hos Aiskylos ‒ för den kedja av blod som rinner genom hela texten. Släktfejden är styrd av en övre makt, ödet, som i sin tur styrs av gudarna. Detta förklaras också tidigt i texten:  ”Hur kampen än stånde i denna stund – / vad ödet bestämt, det kommer att ske”[3]. Således fortsätter mattan vävas lång och röd.

Detta genomströmmande mördande kan för moderna läsare tyckas onödigt eller omotiverat, men häri ligger en av dramatextens essentiella kärnor; den hos folket starka ödestron. Den antika tragedin mycket är speciell såtillvida att den kan ses som ett koncentrat av den antika grekiska kulturen, en litterär förtätning av humanism, rationalism och måttfullhet.

I och med Klytaimnestras gärning, bryter hon mot två av dessa kännetecken för god kultur. Hon iakttar för det första inte måttan. Efter sitt dåd triumferar hon över det hon uträttat:

Så  sprutade en blodström ur hans [Agamemnons] mun
och stänkte dunkla droppar på min panna ‒
åh, mera ljuvt föll sig aldrig himlens regn
på fältets gröda, när den går i ax,
än detta dödens daggstänk på min hy.
Så står det till, o vördnadsvärde fäder.
Och fröjdas, om I kunnen! Jag är stolt. [4]

Liksom Agamemnons färd över mattan är även detta ett exempel på hybris. Vidare framstår Klytaimnestra här som oförnuftig i den mening att hon löser sin situation med mord. Hon blir efter dådet hårt anklagad av körledaren:

Vilken förhäxande ört,
spirad ur giftiga jorddjup,
vilken förvirrande dryck,
dragen ur havsdjupens saft,
gav dig ditt vanvettsmod? [5]

Klytaimnestra försvarar sig bland annat genom att säga ”[j]ag är beredd att sätta hårt mot hårt”[6]. Detta ger dels en bild av hur Klytaimnestra som karaktär är beskaffad, dels hur till exempel kören, det vill säga utomstående, ser på henne. Att beskriva gärningen som ett ”vanvettsmord” är ett sätt att söka en rationell förklaring till allt. Grekerna satte tilltro till det mänskliga förnuftet, så även kvinnors; således häpnar kören här.

Också Agamemnon är måttlöst och oförnuftigt beskaffad. Han träder över den röda mattan, från kriget tar han med sig älskarinnan Kassandra som ett krigsbyte och han bär skulden för Ifigenias död. Häri ligger en tydlig skillnad mellan manligt och kvinnligt, ety för Ifigenias död blir han implicit hyllad:

Han köpte med egen dotters blod
sin seger i kriget och hämnden
för en annans förlupna hustru
och flottan en lyckosam färd. [7]

Märk väl hur det viktiga i denna stof tycks vara flottans gynnsamma resa. Även Agamemnons andra brott bortförklaras eller förbises i hyllande ordalag.

Orestes ‒ Klytaimnestras och Agamemnons son ‒ uppfyller däremot kraven på måttfullhet och rationalism i högre grad. Till skillnad från Klytaimnestra tvekar han inför vad han måste göra. Han utgår här ifrån den nya patriarkala lagen som säger att man måste hämnas sin far. Det är viktigt att notera att hans tvekan inför mordet försvagas då han lyssnar till sin syster Elektra:

ELEKTRA

Vad blir det då av Delfis siarspråk?
Apollons påbud och din svurna ed?
Bliv allas ovän, blott ej gudarnas.

ORESTES

Jag lyder dig. Ditt råd är klokt och gott. [8]

Därmed blir skulden också delvis Elektras. Så vävs den röda mattan vidare, men istället för att likt Klytaimnestra triumfera över brottet, söker Orestes förklara och legitimera det.[9] Han grips av samvetskval, och ur samvetskvalet föds de hämndgudinnor som härifrån förföljer honom.

Orestes blir så småningom lovad hjälp av guden Apollon. Tragedin avslutas med en rättegång, där Apollon agerar försvarsadvokat, hämngudinnorna åklagare och förnuftets gudinna Pallas Athena ordförande. Orestes frikänns med tre intressanta motiveringar. För det försa anses han ej ansvarig eftersom dådet skett under Zeus bestämmelse, för det andra anses Agamemnon en så framstående krigare att han måste hämnas. Den tredje motiveringen, vilken i sammanhanget är den mest intressanta och också det avgörande argumentet; ett barn är enkom släkt med sin far. På den röda mattan knyts fransar[10].

Här kommer alltså den äldre matriarkala regeln in, som innebär att man ej får döda en släkting. Detta speglar den gamla konflikten mellan matriarkat kontra patriarkat.

Det är också den konflikt som genomströmmar hela texten. Klytaimnestras dåd i den första av tragedins delar, Agamemnon, uppfattas ofta ”som symbol för kampen mellan manligt och kvinnligt”[11]. Textens helhet speglar deras olika värderingar.

Som jag har visat blir Klytaimnestra för sitt brott hånad. Notera även hur det enkom är kvinnor som mördar utan tvekan, det vill säga Klytaimnestra och Elektra. När kvinnor tillskrivs egenskaper så som driftighet, intelligens eller antropocentrism, blir dessa plötsligt negativa. De blir kvinnliga och Klytaimnestra blir istället hämndlysten, slug och stolt; egenskaper av betydligt lägre värde.

Agamemnon blir i detta avseende snarare hennes motsats; han hyllas och förhöjs, hans brott resoneras bort, ety hans våldsamma sida är idealiskt manlig. Även Orestes står som en antites till Klytaimnestra. Hans tvekan ses som ett förnuftigt och sunt reflekterande, trots att han dödar av samma anledning som sin mor ‒ ödets tvång.

Noterbart är att Klytaimnestra mördat för något mer konkret än Agamemnon; i kriget har Agamemnon slagits för landets skull, men Klytaimnestra mördar för sin dotters upprättelse och sin egen heder[12]. Likväl blir Klytaimnestra ej en hjälte. Hennes egenskaper hånas och saknar värde.

Manligt och kvinnligt i Orestien skaver mot varandra. Detta förhållande har en enkel förklaring. Det finns en ogrundad fördelning av egenskaper, den att kvinnor är sluga och män eftertänksamma, att kvinnor är oreflekterande och oförnuftiga och männen deras motsats. Men om kvinnan X är mer slug än kvinnan Y, är X inte mer kvinnlig; hon är bara slugare. En våldsam man blir kanske i vissa ögon mer manlig, men knappast i verkligheten, ety att vara man innebär inte att man automatiskt har ett krigslystet sinne ‒ se på Orestes! Det kvinnliga, såväl som det manliga, blir omöjligt att definiera, liksom människan i allmänhet.

*

Noter

1. Orestien tillkommer 458 f. Kr. Jag har främst utgått från versionen ur De grekiska tragedierna, Vertigo förlag, 2005 i översättning av Emil Zilliacus.
2. ”Fort hit, o tärnor, ni som jag befallit
att breda mattor ut på vägens mark!
Bygg fort en purpurstråt till husets dörr
att han längs den, till hemmet återbördad,
må vandra ledd av dig. Rättfärdighet!
Som ödet vill skall så min vakna omsorg
med gudars bistånd ställa allt till rätta”.
Bæckström, Tord (2005). De grekiska tragedierna (s. 66). Stockholm, Vertigo.
3. Ibid, s. 58.
4. Ibid, s. 73.
5. Ibid, s. 73.
6. Ibid, s. 73.
7. Ibid, s. 59.
8. Jag har här utgått från en annan version av Orestien, eftersom passagen i De grekiska tragedierna saknas: Aiskhylos (458 f. Kr.). Orestien (s. 78). Stockholm, Albert Bonniers Boktryckeri (1958). (Översättning: Emil Zilliacus)
9. ”Dock, än vid mina sinnen, ropar jag
till mina vänner att jag ägde rätt
att döda henne, hon som dräpt min fader ‒
en smittohärd, en alla gudars avsky.
Och hör! Jag eggades och drevs till dådet
av Delphis siargud, som mig förkunnat
att jag utan skuld jag kunde det begå.”
Bæckström, Tord (2005). De grekiska tragedierna (s. 91). Stockholm, Vertigo.
10. Denna liknelse kan måhända även bli metafiktionell, ety ”TEXT, latinets textus, är ytterst ett particip av verbet téxtere, väva. Det är alltså nära släkt med TEXTIL och TEXTUR, latinets téxtile och textúra, tyg och vävnad.” Henriksson, Alf (1989). Vårt antika modersmål (s. 428). Norge, Atlantis (1994).
11. Hertel, Hans (1985). Litteraturens historia 1 (s. 174). Stockholm, Norstedt.
12. ”KLYTAIMNESTRA:
[…] Och fröjdas, om I kunnen! Jag är stolt.
Om någonsin det hövdes oss att gjuta
ett glädjeoffer över en som dött,
här skedde det med rätt, och mer än rätt.”
Bæckström, Tord (2005). De grekiska tragedierna (s. 73). Stockholm, Vertigo.

Litteraturlista

Aiskhylos (458 f. Kr.). Orestien. Stockholm, Albert Bonniers Boktryckeri (1958). (Översättning: Emil Zilliacus)
Bæckström, Tord (2005). De grekiska tragedierna. Aiskylos, Orestien (s. 57‒106).  Stockholm, Vertigo.
Henriksson, Alf (1989). Vårt antika modersmål. Norge, Atlantis (1994).
Hertel, Hans (1985). Litteraturens historia 1. Stockholm, Norstedt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: