textum, textrum

Poesins pantomim

Till skillnad från prosan, saknar poesin de förmildrande omständigheternas utspädda vatten och arbetar konstgjort och konstnärligt för att skapa det mest förtätade och exakta, vilket ger det mångbottnade och oväntade. Poesin är på så sätt ett slags pantomim; en organisk översättning av kroppen.

De två sinnen med vilka vi kanske bäst uppfattar lyriken är hörseln och ögat. Den kanadensiska litteraturforskaren Northrop Frye (1912‒1991) sätter ord på processen genom att i poesin uttyda det musikaliska och det visuella; babble och doodle[1].

Babble innefattar enligt Frye en dikts alla musikaliska sidor, så t.ex. klanger, rytmer, rim, assonanser och allitterationer. Ett enastående exempel på detta är Gustav Frödings ”Säf, säf, susa”[2], som innehåller allt detta. Diktens genomströmmande onomatopoesi översvämmar texten och blir dess huvudsakliga kärna; själva ljuden skapar innehållet, tungan rullar i huvudet, vilket skapar en högst organisk effekt. Babble är begreppet för allt som appellerar örat; diktens välljud, vilka kan, men inte behöver göra texten sångbar. Babble är en form av grekiskans mélos[3], vilket är det ursprungliga kännetecknet för lyrik.

Doodle inbegriper allt i en dikt som finns till för ögat och det bakom ögat, i andanom. Doodle är den visuella aspekten av poesin, det gäller såväl typografiskt som det poetiskt bildliga innehållet. När vi läser spelar inte bara textens inkråm en roll, så gör även den genom radbrytningar och strofuppbyggnad ytliga dispositionen; texten kan vara uppbyggd så att vi anar en kontur som även den dikterar en del av innehållet.

Doodle är även det idag vi måhända starkast förknippar med lyrik, nämligen det förtätade, bildliga innehållet. Detta framkallas främst genom liknelser och metaforer, ibland genom kontrastrika antiteser.

Vårt inre, sinnliga ögas egenskaper är det som ofta gör en dikt mångtydig. ”Jag minns dig väl, som alfabetet”[4] är en enkel rad och ter sig till äventyrs inte bildlig, men likväl förnimmer vi vad Jenny Tunedal menar. Att minnas någon som ett alfabet är att minnas exakt men samtidigt känslolöst; raden bryter upp ögat och skapar lika många associationer som finns det individer. Spontant ser vi kanske en skolsal eller någon vi tvingas minnas med motvilja.

Den ena aspekten utesluter inte den andra. Babble och doodle är naturligtvis heller inte de enda kriterier som gör en text lyrisk. Det musikaliska och det visuella existerar ofta parallellt, med andra lyriska byggstenar[5], vilket vi också skall se.

Låt oss ta Karin Boyes välkända Ja visst gör det ont[6] som exempel. Dikten är i sammanhanget fruktbar att sätta under lupp eftersom den innehåller båda aspekter parallellt och separat.

Vid första anblick är det tydligt att texten är mycket avsiktligt uppbyggd; stroferna är varandra till det närmsta identiska i längd och bredd. Därtill består samtliga rader av kontinuerliga trokéer, med undantag av de tre strofernas två sista versrader, vilka vid radbrytning innehåller en amfibrack.

Boyes ordval ”ont”, ”svårt” och ”värst” tynger dikten och förmörkar den. Som kontrast står ”knoppar”, som i de flesta fall förknippas med något förhöjt (ety de är ju vanligen riktade mot ljuset). Dessa ord skapar naturligtvis en visuell antitetisk verkan. Därjämte finns de kraftfulla assonanserna ”tär” och ”spränger”, som här fungerar både som babble och doodle, ety de är intimt förbundna med de föregående knopparna och vårens tvekan. Genom att använda naturen som en prunkande metaforrabatt låter Boye våren, en bild för livet, smärtsamt implodera. Detta är den förtätade poetiska bilden; våren tar sig fram bara under några rader text, inte vetenskapligt, krypande långsamt.

Vidare finns i diktens två första strofer en upptakt ‒ ”Ja visst gör det ont” och ”Ja nog är det svårt”. Stroferna består dessutom av sporadiska versaler, vilket ger dikten tillfälliga, rytmiska pauser. I tredje strofen finns enkom en versal, hela stycket utskrivs i en komplett mening; språket blir här mer flytande och mjukt hanterbart ‒ se bara på första radens arbete med vokalen ä: ”Då, när det är värst och inget hjälper”. Avsaknaden av friktion speglas också i innehållet; avslutningsstrofen prägas av orden ”jubel”, ”glitter” och ”trygghet”. Dikten utvecklar sig sålunda liksom våren till något ljusare och öppnare, som motpol till det föregående ”som stänger”.

Upprepningar så som ”[v]arför skulle” och ”[s]vårt att” skulle kunna ses som stör de textens struktur, men häri ligger också en av Boyes visuella skicklighet. Under en otvungen läsning kan det te sig som upprepas samma bild två gånger, men istället smälter ”våren tveka” och ”all vår heta längtan” samman till tankar som löses upp i bilderna och formar en återgång av ekon. Så sker även i raderna ”Svårt att vara oviss, rädd och delad” och ”svårt att känna djupet dra och kalla”[7], ety att vara kluven och samtidigt dras mot ett djup är bilder som kan flätas in i varandra; de springer ur samma känsla. Det repetitiva hos Boye skapar en enorm visuell explosivitet.

Dikten kan vara ett fotoalbum eller ett knippe urrivna dagboksblad. Dikten kan vara ett vackert pynt eller ett skräp. Den kan vara både bildligt och musikaliskt abstrakt, den kan utspela sig långt ute i periferin, men är alltid förankrad i det rent mänskliga. Jag hörde en gång en författare jag glömt namnet på säga att alla texter är trösttexter; vi skriver dem för oss själva. Så sträcker sig sannare också Ekelöfs rader ”Det som är boskap i andra är boskap också i dig”[8].

Tomas Tranströmers Elegi[9] blir med sina melodiskt uppbyggda strofer och sin invävda onomatopoesi en kroppens egen resonanslåda; ur texten ljuder gesterna i form av människans allmängiltiga metaforer, välljud och oljud.

Till skillnad från Boye, arbetar Tranströmer i högre grad med abstrakta bilder och har en friare hållning till diktens typografi. Elegis disponerade karta liknar förvisso Boyes så till vida att den håller sig med samma antal stavelser fram till de sista versraderna, då stavelseantalet minskar.

De poetiska bildernai Elegi handlar mycket om tyngd kontra viktlöshet, både vertikalt och horisontellt. Solen fladdrar och moln hänger tyngdlöst. ”[T]jockan” är både ett abstrakt och tungt ord, därtill hör att dess placering, efter två radbrytningar, får extra stark verkan; det faller till vår botten. Formuleringen ”dis och dunster” är inte bara skapad som en assonans, utan låter även som som vinden; en horisontell kraft. Vidare håller Tranströmer dikten sammansatt genom att haka enskilda begynnelse- respektive slutbokstäver i varandra: ”två ångare”, ”stupad drake”; detta ett i mikroskopisk nivå exempel på doodle.

Från alla håll drar och skaver livet i Tranströmers text:

och fartygsröken blåser vågrätt ut ‒
där fladdrar solen i dess grepp ‒ och blåsten
står hårt mot ansiktet på den som bordar.
Att ta sig uppför Dödens babordssida.

Bilderna utvidgas med intertexter, dvs. inte bara skapar vi i andanom en visualitet från Elegi, bilderna berikas och mångbottnas genom att vi även minns de dunkla miljöbeskrivningarna i Joseph Conrads Mörkrets hjärta[10] och Samuel Taylor Coleridges Sången om den gamle sjömannen[11]:

[…] Vingarna
slår ut kring rovet. Denna stolta färd!
där albatrossen åldras till ett moln

Införandet av en albatross, som först hos Coleridge, gör Tranströmers bild dubbelexponerad; en metafor för en börda, ett ok på axlarna, vilket tynger Elegis ton ytterligare.

Boye och Tranströmer mimar livet. De översätter det grova livets sinnliga gester till en finmaskig språklig skrud i vilken vi kan bottna och tröstas, berikas och växa. Så är också både ögat och örat en väg till hjärnan och hjärtat.

*

Noter

1. Melberg, Arne (2004). Lyrikens liv (s. 16‒17). Riga, Daidalos.
2. ”Säf, säf, susa
våg, våg, slå,
I sägen mig var Ingalill
den unga månde gå? […]”
Ibid, s. 67.
3. Jämför: ”MELODI är grekiskans melodía, som betyder sång. Ordet är en utvidgning av mélos, som har samma innebörd. Melodéo är = jag sjunger och melodós betyder sångare. De båda sistnämnda orden har inte gått till eftervärlden, men melodi torde i gengäld vara en flitigare använd glosa än någonsin förr.”
Henriksson, Alf (1989). Vårt antika modersmål (s. 267). Norge, Atlantis (1994).
4. Tunedal, Jenny (2003). Hejdade, hejdade sken (s. 36). Kristianstads Boktryckeri AB, W&W.
5. Enligt t.ex. Arne Melberg är de resterande kriterierna närhet mellan den talande och det omtalade, meningstäthet, självreflexivitet och korthet.
Melberg, Arne (2004). Lyrikens liv (s. 16). Riga, Daidalos.
6. ”Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider ‒
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då,  när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden ‒
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.”
Boye, Karin (1935). Dikter (s. 175). Stockholm, Alb. Bonniers boktryckeri (1951).
7. Gunnar Ekelöf, anser jag, gör en slags parafras av Boyes dikt i en egen, en slags parafras:
”Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.”
Ekelöf, Gunnar (1941). Samlade dikter (s. 131). Falun, Albert Bonniers Förlag (2004).
8. ”Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.”
Ibid, s. 131.
9. ”Vid utgångspunkten. Som en stupad drake
i något kärr bland dis och dunster, ligger
vårt granskogsklädda kustland. Långt därute:
två ångare som ropar ur en dröm

i tjockan. Detta är den nedre världen.
Orörlig skog, orörlig vattenyta
och orkideens hand som sträcks ur myllan.
På andra sidan, bortom denna farled

men hägande i samma spegling: Skeppet,
som molnet tyngdlöst hänger i sin rymd.
Och vattnet kring dess stäv är orörligt,
i stiltje lagt. Och ändå stormar det!

och fartygsröken blåser vågrätt ut ‒
där fladdrar solen i dess grepp ‒ och blåsten
står hårt mot ansiktet på den som bordar.
Att ta sig uppför Dödens babordssida.

Ett plötsligt korsdrag och gardinen fladdrar.
Tystnaden ringer som en väckarklocka.
Ett plötsligt korsdrag och gardinen fladdrar.
Tills avlägset en dörr hörs slå igen

långt borta i ett annat år.

*

O marker grå som Bockstensmannens kapprock!
Och ön som svävar mörk i vattenröken.
Det råder stillhet som när radarn svänger
sitt varv på varv i övergivenhet.

Det finns en korsväg i ett ögonblick.
Distansernas musik har sammanströmmat.
Allt sammanvuxet till ett girigt träd.
Försvunna städer glittrar i dess grenverk.

Från överallt och ingenstans det spelar
som syrsor i augustimörkret. Insprängt
som timmerbaggar, slumrar här i natten
torvmossens dräpta färdman. Saven driver

hans tanke upp mot stjärnorna. Och djupt
i berget: här är flädermössens grotta.
Här hänger åren, gärningarna tätt.
Här sover de med sammanfällda vingar.

En dag skall dessa flyga ut. Ett vimmel!
(På avstånd som en rök ur grottans mynning.)
Men ännu råder sommarvintersömnen.
På avstånd vattensorl. I mörka trädet

ett löv som vänder sig.

*

En sommarmorgon fastnar bondens harv
i döda ben och klädestrasor. Han
låg alltså kvar när torvmossen dränerats
och står nu upp och går sin väg i ljuset.

I varje härad virvlar gyllne frön
kring gammal skuld. Den pansarklädda skallen
i åkerjord. En vandringsman på väg
och berget följer honom med sin blick.

I varje härad sorlar skyttens rör
vid midnattstid när vingarna slår ut
och det förflutna växer i sin störtning
och mörkare än hjärtats meteorsten.

En andens bortvändhet gör skriften glupsk.
En flagga börjar smälla. Vingarna
slår ut kring rovet. Denna stolta färd!
där albatrossen åldras till ett moln

i Tidens gap. Kulturen är en valfångst-
station, där främlingen på promenad
bland vita husgavlar och barn som leker
ändå med varje andetag förnimmer

den dräpte jättens närvaro.

Tomas Tranströmer (1973), ur Levande svensk poesi (s. 21‒24).
10. ”Över de sanka stränderna som plattades ut och försvann i havet låg dimma. Luften stod mörk över Gravesend och tycktes ännu längre bort förtätad till en dyster skugga som orörlig ruvade över den största ‒ och den härligaste ‒ staden på jorden.”
Conrad, Joseph (1899). Mörkrets hjärta (s. 5). Stockholm, Wahlström & Widstrand (1983). (Översättare: Margaretha Odelberg)
11. ”Det var ett uselt dåd jag gjort
Och till ett dåligt pris:
För det visste man väl, att jag slagit ihjäl
Den fågeln som gav bris.”

”Vatten, vatten överallt,
Men ingenting att dricka.”
Samuel Taylor Coleridge 1798, ur Texter från Sapfo till Strindberg (s. 879‒886)

*

Litteraturlista

Boye, Karin (1935). Dikter. Stockholm, Alb. Bonniers boktryckeri (1951).
Conrad, Joseph (1899). Mörkrets hjärta. Stockholm, W&W (1983). (Översättare: Margaretha Odelberg)
Ekelöf, Gunnar (1941). Samlade dikter. Falun, Albert Bonniers Förlag (2004).
Hansson, Gunnar D (2006). Texter från Sapfo till Strindberg. Lund, Studentlitteratur.
Henriksson, Alf (1989). Vårt antika modersmål. Norge, Atlantis (1994).
Håkansson, Björn (2005). Levande svensk poesi. Stockholm, Natur och kultur.
Melberg, Arne (2004). Lyrikens liv. Riga, Daidalos.
Tunedal, Jenny (2003). Hejdade, hejdade sken. Kristianstads Boktryckeri AB, W&W.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: