Intertextualitet i Doktor Glas

Vem var det som sade: ”Livet är kort, men timmarna
äro långa.” Det borde ha varit en matematiker som Pascal,
men det var visst Fénélon. Synd, att det inte var jag.

Hjalmar Söderberg

 

*

 

Litteraturen ärvs i nedåtgående led som en visklek. Eller som Horace Engdahl uttryckt det: ”Ett iögonfallande drag hos litteraturen är att den består av böcker som ger upphov till andra böcker.” [1]

Det Engdahl syftar på är det begrepp inom litteraturvetenskapen som kallas intertextualitet. Det är ett stort och mångskiftande uttryck, men man kan i huvudsak tala om två sidor av konceptet: å ena sidan ett beroende, å andra sidan en spänning eller dialog. Det senare är mer fruktbart än det första, och därur kan vi också skönja en texts mångtydighet till en mer vidsträckt tolkning. [2]

Hjalmar Söderbergs välkända dagboksroman Doktor Glas (1905) innehåller allsköns alluderingar på litteratur och musik. Söderberg lyfter upp till ljuset allt från antikens Sofokles till Bibeln, Dante, Shakespeare och Goethe. Han går på märkliga vägar från Austen till Baudelaire, Strindberg, Nietzsche, Freud, från H.C. Andersen till Wagner och Chopin. Han refererar till och med till egna, tidigare romaner. Intertexterna är stundom gömda, stundom öppet planterade; vissa mer medvetna än andra. Vad kan vi vinna på ett intertextuellt perspektiv i Doktor Glas? Vore ett sådant fortfarande aktuellt?

Bland alla dessa olika intertexter är Baudelaires inflytande det mest påfallande. Explicit citerar Söderberg vid två tillfällen ur Baudelaires Det ondas blommor (1857) [3] . Det sker i dagboksanteckningen ”24 augusti.”. Stycket är till det närmaste av Baudelaire intertextuellt infekterat, vilket vi också skall se. 24 augusti är två dagar efter mordet. Glas har drabbats av en influensa och ” kan ingenting göra, inte ens läsa” . [4]

Emellertid väver Söderberg in fler referenser till dikter ur Det ondas blommor redan tidigt i kapitlet, t.ex.: ”Jag har nyss lagt patiens med en gammal kortlek som jag har kvar efter min far.” [5], vilket anspelar på ”den ädelt sköne hjärter knekt och spaderdamen” ur ”Spleen (På allt och alla)” [6] .

Detta är intertexter av det bokstavliga slaget, dvs. omarbetade och invävda citat. Icke desto mindre finns mer abstrakta intertexter, så som hänsyftningar till motiv hos Baudelaire. Ett av dessa är det för romantiken så karakteristiska förgänglighetsmotivet, vilket hos Söderberg uttrycks:

Över patienskorten på mitt bord ligga bladen av en sönderplockad ros. Jag vet inte varför jag satt och plockade bladen av den. Kanske för att jag kom att tänka på hur vi barn förr i världen brukade stöta rosenblad i en mortel och rulla dem till hårda kulor, som vi trädde upp på snören och gav mamma till halsband på hennes födelsedag. De luktade så gott, de där kulorna. Men efter några dar skrumpnade de ihop som russin och kastades bort. [7]

Att Söderberg här väljer att i sin fiktionsvärld införa en hänvisning från rosor till en födelsedag är naturligtvis signifikativt. En födelsedag är en påminnelse om inte bara naturens förgänglighet, utan även det egna livets. Modern bär plockade rosenblad runt sin hals, som efter några dagar förtvinar och slängs bort, samtidigt som hon under tiden måste erinra sig sin egen ålder och sin väg mot döden. Lägger vi Baudelaires Det ondas blommor som ett filter över textstycket, blir förgänglighetsmotivet desto tydligare och mer effektfullt. Passagen med modern och de ihoprullade rosenkulorna förtätas i en enda kraftfull bild.

Söderberg använder samma grepp i intertexten ”Men det är också ett rent fördömt influensaväder” då han alluderar till Baudelaires hela tema i dikten ”Spleen (När himlen, låg och tung)”, som gestaltar en allt mer påkrypande instängdhet:

när regnet, härmande de järngaller man satt
på stora fängelser, omkring oss drar en tät
ofantlig spöridå […] [8]

Även utanför Glas rum regnar det, och även om han inte helt inser sin av ångest präglade sinnesstämning, blir den tydlig för läsaren. En relaterad och mycket tydlig intertext, ur ”Spleen (På allt och alla)” finns längre fram i texten:

Förra vintern hade jag en gråstrimmig katt, men han sprang bort på vårsidan. […] I natt hörde jag en katt skrika på kyrkogården, och jag tyckte alldeles att jag kände igen din röst. [9]

Här anspelar Söderberg på Baudelaires formulering ”över det bleka folket under kyrkogårdens mull / och sprider död bland dimmorna i förstadens kvarter”  [10] och detta kan sägas spegla Glas sinnesstämning vid tidpunkten i romanen, dvs. dagarna efter mordet. Glas verkar inte vara helt medveten om sin eget tillstånd, han säger: ”Det är något fel med min hjärna. Jag vet inte om den är för dålig eller för bra, men den är inte som den borde vara.” [11]  Det här visar väl hur Söderberg nyanserar sitt psykologiska porträtt av Glas; läsaren må veta att textstycket från början är Baudelaireinspirerat, men Glas vet det inte.

I mitten av dagboksanteckningen drar sig Glas till minnes dessa två dikter av Baudelaire och citerar ur dem. Därutöver söker katten hos Baudelaire ett hem; Glas katt springer bort. Törhända sökte den, liksom katten i ”Spleen”, en bädd någon annanstans.

I stort är Doktor Glas genomsyrad av psykologiskt nyanserade och rakt igenom trovärdiga karaktärer. Ingen av dem är genuint ond eller god, de är alltid bådadera. Helga är otrogen, Gregorius våldtäksman, Glas mördare. På ytan är huvudkaraktärerna ohederliga. Men de har alla sina motiv och sina sympatiska drag. Helga erbjuder Glas sin vänskap, Gregorius är trots allt en god präst, Glas utför en gärning av hjälpsamhet så stor att den nästan är ofattbar.

Söderbergs Baudelairealluderingar är inte allenast avskrivna citat, omskrivna citat eller antydningar. De har också en tydlig funktion. Söderberg väver in nästan omärkliga litterära hänvisningar, vilket gör också att han kan placera resonemang bland dem. Även detta är en del av den psykologiska bilden. Dagboksanteckningarna är förvisso just bara dagboksanteckningar, rakt nedskrivna betraktelser och tankar, men det är lika mycket en tankeprocess vi får ta del av. Och det är inte en stabil man som visar sig. Ehuru Glas i romanens början nämner att det han skriver ned alltid är tankar han tänkt mer än en gång kan vi ändå tyda en stor ambvivalens i dem. Diktarens ambvivalens är ett motiv hos Söderberg såväl som Baudelaire.

Att Söderberg alltså lägger in intertexter i så stor mängd beror alltså inte på att han själv saknar inspiration och således tvingas låna av andra. Hans text är hans egen; på många sätt en vidareutveckling av 1880-talets idéradikalism. Men Söderberg använder den äldre litteraturen – på detta sätt även Shakespeare, Gothe, Sofokles och Dante – för att förnya sin egen roman. Skillnaden mellan t.ex. 1880-talets litteratur och Söderbergs, är framför allt att Söderberg tar ett steg in i modernismen; han för fram sin moralfilosofiska semantik på ett betydligt mer nyanserat och subtilt sätt. Åsikter och politik i Doktor Glas är inte lika direkt uttryckta som i t.ex. 1880-talets Fröken Julie, Sanna qvinnor eller Ett dockhem. Likväl är Doktor Glas jämbördigt realistisk som någon av 1880-talets politiska verk. Söderberg tar estetik och idéradikalism till en annan dimension.

Tillika går formen i Doktor Glas att härleda till Baudelaire. Söderberg, liksom Baudelaire, bryter en litterär konvention. Söderbergs prosa är rak, stundom nästan neutral, men innehållet är radikalt och upprörande. Detsamma gäller för Baudelaire; i hans strikta, formpräglade dikter står innehållet i skarp kontrast till utformningen. I båda fall ger detta en omvänd effekt. I stort är Doktor Glas högst präglad av olika motsättningar; mellan man och kvinna, etik och moral samt av den egna tankens ambvivalens.

Därur kommer också vackra formuleringar som ”Jag tänker att svalget mellan våra själar är litet väl stort” , ety utan tidigare litteratur hade vi inte haft denna, fortfarande nya och högst aktuella, roman. Det är effektfullt, och inte minst imponerande, att Söderberg kan spränga in den här sortens lyriska formuleringar i en annars mycket karg och rak prosa. Det lyriska är ett bidrag till textens klarhet: Söderberg använder det poetiska, förtätade uttrycket för att säga mycket på litet utrymme. I det mångfacetterat associativa kan Söderberg lägga in sitt resonemang utan att fullt säga det.

Söderberg använder sig ergo av intertexter hämtade från Baudelaires Det ondas blommor inte enkom för att det är estetiskt tilltalande eller litterärt insiktsfullt. Hos Söderbergs får alluderingarna en ny funktion. Det öppnar för ett nytt psykologiskt omfång och bryter upp texten; i luckorna kan placeras läsarens egna erfarenheter.

Noter

1. Engdahl, Horace, ”Att skriva om litteratur”, ur Litteraturvetenskap – en inledning, red. Staffan Bergsten. Studentlitteratur, Lund, 2002.
2. För vidare läsning om intertextualitet, se t.ex. Graham Allens Intertextuality (2000), i vilken Allen grundläggande beskriver begreppets bruk och historia.
3. Org.: Les Fleur du mal.
4. Söderberg, Hjalmar (1905). Doktor Glas (s. 154). Norge, Bonniers (1991).
5. Ibid.
6. Se bilaga.
7. Söderberg, Hjalmar (1905). Doktor Glas (s. 155). Norge, Bonniers (1991).
8. Se bilaga.
9. Söderberg, Hjalmar (1905). Doktor Glas (s. 156). Norge, Bonniers (1991).
10. Se bilaga.
11. Söderberg, Hjalmar (1905). Doktor Glas (s. 157). Norge, Bonniers (1991).
12. Ibid, s. 99.

Litteraturlista

Baudelaire, Charles (1857). Det ondas blommor. Femte uppl. Danmark, Norstedts (2005). Övers.: Ingvar Björkeson, 1986.
Engdahl, Horace, ”Att skriva om litteratur”, ur Litteraturvetenskap – en inledning, red. Staffan Bergsten. Studentlitteratur, Lund, 2002.
Söderberg, Hjalmar (1905). Doktor Glas. Norge, Bonniers (1991).