Men över allt grekerna.
”But now I can see the real reason I preferred the Greeks, above all the others, to the Hebrews was that the Greeks told stories the way my grandfather told stories. When my grandfather told a story – for instance, the story that ended but she died a week before her wedding – he wouldn’t do anything so obvious as to start at the beginning and end at the end; instead, he told it in vast circling loops, so that each incident, each character he mentioned as he sat there, his organ-grinder baritone seesawing along, had its own mini-history, a story within a story, a narrative inside a narrative, so that the story he told was not (as he once explained it to me) like dominoes, one thing happening just after the other, but instead like a set of Chinese boxes or Russian dolls, so that each event turned out to contain another, which contained another, and so forth.”
Daniel Mendelsohn, The Lost, s. 32.
Personen är död, men texterna lyser kvar som papper och pixlar.
Snart begynner Strindbergåret, jag tycker det ska bli så spännande och fint. TfL har redan tjuvstartat och gjort ett temanummer med bland andra lysande Roland Lysell. Alla känner till vem Strindberg är, men få känner hans texter. Många säger bu eller misogyn eller överskattad eller burdus. Jag hoppas vi kan släppa kontextualiseringen och ha diskussioner och läsningar som inte är biografiskt förankrade. Det är så gjort. (Om man vill veta kan man läsa Olof Lagercrantzs biografi.) Det glöms så lätt att Strindberg sprängde in i Sverige ett helt nytt sätt att berätta, vilket ju är både viktigare och oändligt mer intressant än spekulationer om vad som försiggick i hans huvud. Dock önskar jag hundra subjektiva åsikter om hans språk.
Torgny Lindgren om skrivförutsättningar.
Daniel Sjölin: Vad har du för råd till den som försöker skriva bra?
Torgny Lindgren: Det har jag… inget råd, jo man ska ha sköna tofflor på fötterna, och så ska man dricka te, och så ska man ha en hund.
Sjölin: Hund?
Lindgren: Hunden ska ligga vid ens sida och trycka på lite grand. Det gör alla kloka och bra författarhundar.
Sjölin: Jag trodde författare annars hade katt.
Lindgren: Säger du.
An ordinary mind on an ordinary day.
Här såg så fattigt ut med bilder – och de flesta bloggläsare verkar bli avskräckta av sidor bestående av enkom små textmassor – så, alltså, så här tillbringar jag mina vardagar! I Amandas stuga; hon skriver en vackert morbid roman, jag skriver för tillfället om en aspekt av modernismen. Och ja, vi är påbyltade, ety här är 17 grader kallt. Men så alerta vi är sen!
Ett bokmässefynd.
En av de klenoder jag lyckades hitta på bokmässan var Bo Bergmans av Svenska Akademien utgivna biografi Hjalmar Söderberg och eftersom jag numera verkar kunna registrera högt/lågtrelaterat på milsvids avstånd, ställde sig mina känselspröt nöjt upp när formulerar sig Bergman som följer:
”Publiken i allmänhet fastnar helt naturligt fortast för de sidor hos en diktare som är lättillgängligast. Man kan säga att mer än en författare till en början lever på biprodukter av sin begåvning, innan han når fram till det centrala, det som utgör hans verkliga storhet. Frödings första popularitet grundade sig ju på det folkligt humoristiska elementet i debutboken, men stor blev skalden inte förrän han bytte ut gitarren och dragharmonikan mot fiolen och med dess brösttoner tolkade sin andes kamp, sina hadeskval och sin frälsningslängtan.”
T & T.
Media exploderar av kärlek till Tomas Tranströmer och översvämmar av hyllande artiklar, min favorit är en av litteraturforskare Torsten Rönnerstrand: ”Humorn en central del i Tranströmers författarskap”, därför att den är en av få som har en riktning och textexempel som inte bara är darlings. Sedan gör det ju heller ingenting att Tranströmer och Rönnerstrand är typ bästisar.
Ska det vara, ska det vara.
Önskar idag Cartarescu vald, ety
a) jag anser honom samtidens skickligaste författare, språkligt såväl som semantiskt
b) då kommer förmodligen hans dagbok (1994-2003) ut i förtid (som jag längtar!)
c) det genererar hoppeligen en diskussion om de fysiska bokhandlarnas priser, och Bonnier Panache – som givit ut majoriteten av Cartarescus författarskap – säljs i dessa för brottsliga summor.
40:1.
Mircea Cartarescu finns t.o.m. på Ladbrokes lista över litterära nobelpristagare 2011! Oddsen 40:1. Tycker lika fint om tilldelas det Tranströmer (12:1). Men jag blir egentligen lika glad oavsett val, eftersom jag värderar dessa adertons åsikter tämligen högt, jag menar, tillbringa ett år med att leta författarskap man gärna ser många läser är så värt, och fint, som ett blandband; här, detta är det vackraste jag vet!
Som man önskar man hade kunnat lyssna till de kommande sammanträdena.
Ibland tror jag att Svenska Akademien står för allt som måste fungera perfekt inom det skönlitterära analytiska fältet, synnerligen som nu en språkvetare (med särskilt fokus på språkets ljudegenskaper), väljs in och säkert kommer nyansera samtalen stjärnstopp. Jag blir så glad.
Scen ur livet.
Farmor anländer till födelsedagskalaset. Hon kramar pappa, därefter mig, sedan sätter jag henne på en köksstol. Hon tar tag i min tunna svarta kofta och gömmer gråten i den.
Någonsånär ordning.
Jag kunde inte samla krafter nog sortera min bokhylla som jag ville, det startade visserligen med en genreindelning som efter ett par timmar blev mest pussla in böcker på de hyllplan där de passade. Jag är en bokhylla kort, kanske två, jag har faktiskt borrat egna hål för att kunna passa in extra hyllplan. Ack, livets brist på slantar och utrymme, jag gör åtminstone det bästa jag kan av det. Taxen blir förvirrad när jag möblerar om, han ligger och tittar från den bekväma platsen i soffan och ser sur ut, som vill han säga att jag borde sluta ränna runt och fixa och sitta precis bredvid och läsa eller virka, så där som vanligt. Jag är f.ö. alldeles förbländad – ja, förbländad! – av 2666, jag läser långsamt och nogrannt om kvällen och har inte kommit så långt men är ändå fullkomligt betagen, jag vill vara i denna värld ständigt, jag menar!, psykologiskt om fyra litteraturvetare, jag dör, jag kan dessutom inte minnas senast jag var så fascinerad av innehållet i en roman (jag är ju först och främst språkslukaren), i 2666 är jämnvikten mellan språk och innehåll så jämn, en sådan perfekt roman, tillika så stor, 2011 kommer minnas 2666.
Annars bemödar sig min hjärna med att anpassa sig till det faktum att jag ej den här terminen skall skriva D-uppsats, tydligen ska jag magisterexaminera och skall således läsa tre självständiga läskurser (genrestudier, epokstudier, litteraturteoretiska studier) och skriva en magisteruppsats hela vårterminen. Innan dess läser vi: C. Brontë, Enquist, Lars Jakobson. Fint så.
Det är ingen ordning.
Så länge sedan det var jag skrev någonting här, det beror på ganska många faktorer, relationsrelaterade, intellektuellt understimulerande, den humida sommaren samt det faktum att min farmors minne inte ens sakta tynar bort, det tynar och krymper till ett ordkaos i en fart som är alldeles rasande. Just det senaste är för närvarande särskilt krävande, farmor har alltid varit den som tittar rakt in i min hjärna och rakt säger livets allra hårdaste men renaste sanningar. Jag hade behövt dem nu. Idag var jag med farmor när hon gjorde ett MMT-test; en sjuksköterska ställer några tämligen enkla och allmänna frågor och farmor kunde svara enkom på några få. Vilket land bor vi i, frågar sjuksköterskan, och farmor svarar Vänsberg, vilken är den by hon bott i i hela sitt liv. Ett svar jag kan förstå men som sliter ut mitt hjärta med saxar. Litteraturen har inte funnits där för mig på länge, inte förrän för några dagar sedan, när jag plockade fram den under lång tid sparade 2666, Bolaño är det bästa som kunde hända mig nu. Jag är så rädd för det som händer med farmor nu, jag är egoistiskt rädd för att det kommer hända mig när blir jag lika gammal, men har alltid tänkt att det inte kommer ske, eftersom jag inte har farmors dåliga syn, eftersom jag ständigt har möjligheten – den oändliga möjligheten! – att läsa. Ännu en anledning att återgå till den goda litteraturen, till det sprakande rena språket.
Resultat: hög respektive låg litteratur.
Nå, det har inkommit strax över 200 oväntade röster till min anspråkslösa studie över vad ni läsare uppfattar vara hög respektive låg litteratur. Jag publicerade undersökningen på min flickr, twitter, facebook och i den stängda facebookgruppen som helt sonika heter LITTERATUR och som beskriver sig själv som ”[e]n plats för diskussion kring litteratur, skrivande, förlag, kulturpolitik, bibliotek och annat med direkt koppling till litteratur”. Förhoppningsvis har alltså människor med vitt skilda intressen och åsikter bidragit. Jag lyfter hatten och bugar inför alla som deltagit! Hoppeligen skapar det här eller annorstädes fruktbara diskussioner!
Undersökning #1: höglitteratur.
Det jag av undersökningen om höglitteratur framför allt finner intressant är att så många uppfattar Kerstin Ekman vara en författare som skapar högkvalitativa texter. Det är väntat samtidigt som det är förbryllande. Känner man Ekman som medlem av Svenska Akademien – hur det nu är beskaffat med hennes deltagande är väl förvisso omtvistat – uppfattar man henne törhända per automatik som kvalitativ. Ekman har emellertid gjort en fascinerande litterär resa. Hon inleder sin författarkarriär med verk som tas emot som mycket välskrivna. Senare börjar hon skriva s.k. deckarromaner och hennes högkvalitativa trovärdighet minskar. Vid sidan av medlemskapet i Akademien, tror att jag att det kring Ekmans författarskap finns en tydlig genreproblematik: skriver man deckare är man lågkvalitativ, skriver man romaner är man högkvalitativ.* En sådan bedömning är emellertid endast innehållsinriktad. Vad man skildrar bör inte avgöra verkets kvalitativa status.
Undersökning #2: låglitteratur.
Jag kan inte säga mycket om undersökningen om låglitteratur, eftersom jag allenast läst två av författarna med hög procentandel, Marklund och Guillou. Däremot finner jag det tankeväckande att Hassen Khemiri intar 4%. Uppfattar man honom som låglitterär för att han säljer bra? Combüchen och Stridsberg har f.ö. också fått röster här, de säljer tillika stora upplagor. Detta beror förmodligen inte på genre. Kanske på ålder? Är lågkvalitativa författare unga och oerfarna? Exemplet Ekman motsäger det.
* Vill man veta mer om just den här delen av Ekmans författarskap, finns mycket tankeväckande skrivet i Magnus Perssons avhandling Kampen om högt och lågt.
Tyck lite!
Kära, fina läsare, ni är ibland många men ofta mycket tysta. Jag vill ha något från er nu, lite åsikter. Till hösten kommer jag hoppeligen skriva min D-uppsats om s.k. hög och låg litteratur och jag är oerhört nyfiken på vad ni finner vara fin litteratur och vad ni finner vara ful litteratur. Jag har gjort det enkelt. Ni finner nedan två separata omröstningar, en för höglitteratur och en för låglitteratur. Markera en eller flera alternativ och gör mig glad och intresserad och konfunderad och ytterligare nyfiken! Den lilla undersökningen är helt anonym och det finns naturligtvis inga felaktiga svar. Klicka spontant med hjärtat!
1. Undersökning #1: höglitteratur.
2. Undersökning#2: låglitteratur.
PS. Resultat publicerar jag senare. Tillsvidare vill jag inte att ni smittas av varandra.
Skenade, skenade sken.
Jon Fosses Melancholia är lite som Arvo Pärt, t.ex. Spiegel im Spiegel, ni vet så där långsamt ökande, sänkande, repetetiv till tusen. ”Idag orkar jag inte möta Hans Gude. För tänk om Hans Gude inte gillar tavlan jag målar och tycker att den är pinsamt dålig, tycker att jag inte alls kan måla, tänk om Hans Gude drar sin magra hand genom skägget och ser rakt på mig med sina smala ögon och säger att jag inte kan måla, att jag inte har på Konstakademin i Düsseldorf att göra, inte någon annan konstakademi heller vad det anbelangar, tänk om Hans Gude säger att jag aldrig kan bli målare.”
De oändligt små variationerna, den minimala rörelsen i handlingsförloppet. Som du när du läser det här; den lilla rörelsen i hjärnan, tankeförloppet – som samtidigt är en sådan stor rörelse! Man behöver ofta inte de stora gesterna, man behöver ett livets mimspel, tusen gråzoner mellan skiljetecken som inte är gråa; som är sprakande purpur, violett; den svagt blå nyansen som fortfarande är kvar i farmors ögon.
Det är en oerhörd text på det sättet och det repetetiva greppet liknar modernisternas grepp (ni vet som det kända sista kapitlet i Ulysses); tankeströmmen, att det är så här man tänker när man tänker. Det är en mycket subtil psykologisk realism Fosse skriver. När livet ibland bara är människor med grova penslar och falsettröster, så skönt med den här stilla, stora prosan.
Redan stryker jag i andanom pärmen, sidorna, meningsbyggnaderna med händerna, läshuvudet.
Alltså Cartarescus dagbok (1994-2003). Alltså utan tvivel årets största litteraturhändelse.
lämna en kommentar