Torgny Lindgren om skrivförutsättningar.
Daniel Sjölin: Vad har du för råd till den som försöker skriva bra?
Torgny Lindgren: Det har jag… inget råd, jo man ska ha sköna tofflor på fötterna, och så ska man dricka te, och så ska man ha en hund.
Sjölin: Hund?
Lindgren: Hunden ska ligga vid ens sida och trycka på lite grand. Det gör alla kloka och bra författarhundar.
Sjölin: Jag trodde författare annars hade katt.
Lindgren: Säger du.
Ett bokmässefynd.
En av de klenoder jag lyckades hitta på bokmässan var Bo Bergmans av Svenska Akademien utgivna biografi Hjalmar Söderberg och eftersom jag numera verkar kunna registrera högt/lågtrelaterat på milsvids avstånd, ställde sig mina känselspröt nöjt upp när formulerar sig Bergman som följer:
”Publiken i allmänhet fastnar helt naturligt fortast för de sidor hos en diktare som är lättillgängligast. Man kan säga att mer än en författare till en början lever på biprodukter av sin begåvning, innan han når fram till det centrala, det som utgör hans verkliga storhet. Frödings första popularitet grundade sig ju på det folkligt humoristiska elementet i debutboken, men stor blev skalden inte förrän han bytte ut gitarren och dragharmonikan mot fiolen och med dess brösttoner tolkade sin andes kamp, sina hadeskval och sin frälsningslängtan.”
Som man önskar man hade kunnat lyssna till de kommande sammanträdena.
Ibland tror jag att Svenska Akademien står för allt som måste fungera perfekt inom det skönlitterära analytiska fältet, synnerligen som nu en språkvetare (med särskilt fokus på språkets ljudegenskaper), väljs in och säkert kommer nyansera samtalen stjärnstopp. Jag blir så glad.
Någonsånär ordning.
Jag kunde inte samla krafter nog sortera min bokhylla som jag ville, det startade visserligen med en genreindelning som efter ett par timmar blev mest pussla in böcker på de hyllplan där de passade. Jag är en bokhylla kort, kanske två, jag har faktiskt borrat egna hål för att kunna passa in extra hyllplan. Ack, livets brist på slantar och utrymme, jag gör åtminstone det bästa jag kan av det. Taxen blir förvirrad när jag möblerar om, han ligger och tittar från den bekväma platsen i soffan och ser sur ut, som vill han säga att jag borde sluta ränna runt och fixa och sitta precis bredvid och läsa eller virka, så där som vanligt. Jag är f.ö. alldeles förbländad – ja, förbländad! – av 2666, jag läser långsamt och nogrannt om kvällen och har inte kommit så långt men är ändå fullkomligt betagen, jag vill vara i denna värld ständigt, jag menar!, psykologiskt om fyra litteraturvetare, jag dör, jag kan dessutom inte minnas senast jag var så fascinerad av innehållet i en roman (jag är ju först och främst språkslukaren), i 2666 är jämnvikten mellan språk och innehåll så jämn, en sådan perfekt roman, tillika så stor, 2011 kommer minnas 2666.
Annars bemödar sig min hjärna med att anpassa sig till det faktum att jag ej den här terminen skall skriva D-uppsats, tydligen ska jag magisterexaminera och skall således läsa tre självständiga läskurser (genrestudier, epokstudier, litteraturteoretiska studier) och skriva en magisteruppsats hela vårterminen. Innan dess läser vi: C. Brontë, Enquist, Lars Jakobson. Fint så.
Samtal inför USA-besök tar över vår lägenhet.
Jag: Hur gammal är ungen?
D: Fem.
Jag: Bokhyllan sitter ju inte fast i väggen.
D: Nä, nä.
Jag: Är de också kristna som din pappa eller? Ska man ställa Bibeln bredvid någon annan än Goethe då?
D: De vet väl inte vem Goethe är.
Jag: Vadå, alla vet vem Goethe är!
D: Christopher, vem är Goethe?
C: Vadå, vad är det? Nån antichrist eller?
(D ser menande på mig.)
Jag: Jaja. Det var väl ändå inte en jättedålig gissning.
Böcker jag f.n. åtrår.
Anders Olsson, Ekelöfs nej.
Percival Everett, Erasure.
Ola Hanssons samlade skrifter.
Olof Lagercrantz, Vid sidan av.
Jenny Diski, Stranger on a Train.
Allt om, av Herta Müller jag ej redan samlat.
”‘Yes,’ said I, ‘I have taken to living by my wits.'”
Nog för att jag i min ägo redan har de här tre novellerna; jag kunde inte motstå när såg jag illustrationen. Det är på precis det sättet jag vill läsa in Müllerforskningen.
Hur Söderberg väver text.
I brist på annat, eller kanske för att visa att jag lever och producerar, lägger jag upp min senaste tenta, som behandlar intertextualitet i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Inte för att den här typen av längre texter vanligtvis passar sig för bloggläsare, men kanske intresserar det ändå någon. Så varsågoda, håll till godo, det var i vilket fall en spännande text att skriva.
Om en vecka börjar jag ånyo skriva 30-sidig text om Müller.
Liksom så ofta eljest glömmer man formens kraft och vrider innehållet till för höga toner.
Min dator har givit upp hoppet om livet och ligger uppfläkt på skrivbordet, alas måste jag blogga från mobilen. Jag ser Let Me In, som är den amerikanska versionen av svenskfilmatiserade Låt den rätte komma in. Förvisso ej ett fan av svensk film i allmänhet, och definitivt inte John Ajvide Lindqvists ursprungstext – som jag fann liknade mest en ung skrivarlinjeskribents prosa – men det som upprör mest det här att det ofrånkomligen måste göras just en anglosaxisk version av filmen för ska den nå ut och bli sedd. Som, om pallar man av någon underlig anledning ej läsa undertexter, kunde man inte insupa själva det visuella, vilket väl är majoriteten av filmens beståndsdelar.
Vore jag rik plus förläggare hade ni fått se på fan.
När gör man tappra försök skriva c-uppsats om en symbolisk eller icke symbolisk Herta Müller, sitter man ibland okynnesgooglar även rumäniens andra littskatt Mircea Cartarescu. Läser idag att nästkommande år utkommer första delen av hans dagbok (1990-1996); jag hoppas på en fortsatt eskalerande utgivning av Cartarescus eller för den delen Müllers stora utbud. Ping, Panache.
Premie: Intervjun dem emellan (s.277-299).
Jag kan inte hålla fast blicken med händer och fingrar, gatstenarna utanför är pixlar lysta i ditt ansikte och de speglar dövtonerna i stämmor.
Minns när jag skulle korrläsa en svit åt Viktor Johansson att jag tyckte att hans protagonist spretade i ålder. Han tog aldrig det rådet och det var klokt, ety nyaste Game over är ett blandband samtidigt som ett album, den kan vara hundrasextiofyra hits men har samtidigt en genomströmmande röst. Den är en epik och det är ovanligt, den är berättande men poetisk; om vad som kan överleva och inte överleva. Tv-spelen gör mig nostalgisk. NES är ingen tidskapsel, men likväl en kärna som kommer uppgraderas. Har ni tänkt på hur Angry Birds liknar Super Mario Bros?
Game over kommer att överleva Johansson inte på grund av intertexterna till tv-spelen eller för all del metaforerna, men däremot på grund av språkbruket. Språket lever lättare, det lever friskt och kommer att bli gammalt. Game over är en sådan bildsprängd poesi att man börjar titta som Johansson, sinnena skärps och växer ut som känselspröt ur kroppen. Jag kallar det en blickpoesi.
Förtjusande!
Nog för börjar det bli höst, nog för har jag aldrig besökt en bokmässa, nog för är Karlstad vanligtvis ett kulturellt vakuum, men idag sprudlar konsten hos mig, ety idag ska jag exklusivt höra Lilian Munk Rösing från Köpenhamns Universitet föreläsa och superexklusivt höra Torsten Rönnerstrand tala om litteraturhistoriens bästa raggningsrepliker. Jag klär upp mig.
Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget.
Det här är resultatet av ett vackert projekt av Kerstin Svendsen. En bok som handlar om och visar vikten av en hållbar miljöutveckling; att man lagar sina raggsockor med en bit garn och en virkkrok istället för att köpa nya; hur varje bit bröd man bakar hemma blir oändligt mycket godare och billigare än de man kan köpa på ICA; att kvalitativt inbundna böcker – även begagnade – inte som pocketböcker faller sönder och måste slängas.
Jag bidrar med två bilder. Kerstin fick botanisera fritt bland mina flickrfoton och valde det här och det här. De är båda tagna hos min farmor och farfar och de vet ingenting än, det blir en överraskning och jag vet att farmor nyfiket kommer titta och bläddra och fråga vad det står; farfar kommer se bilden på farmor och säga att där är ju tanten min, varpå hans underläpp kommer börja darra och han har slutat hålla tillbaka tårar på äldre dar, alltså kommer han gråta en rörd skvätt, ta upp en nogrannt ihopvikt pappersbit ur skjortfickan och torka sig om kinderna. Taxen kommer försöka slicka honom i ansiktet.
*
Titelcitat: Tove Jansson, ur Sent i november.
Hans händer stack fram ur mörkret som ärmarna på hans största överrock.
Sommaren gör läsningen lynning. Efter maten går farmor och lägger sig på övervåningen en stund, jag har ätit så mycket ‒ färskpotatis med dill, pannbiff i sås, morötter med smör ‒ att också jag vill ligga och smälta. Så jag ligger bredvid farmor i farfars säng medan farfar sover i fåtöljen på nedervåningen och taxen som inte kan vara utan mig letar i vanlig ordning rätt på mig enär han känner min lukt, han kan känna mig på en halv kilometers avstånd, och han kurrar utanför sovrumsdörren, han låter så, som en duva, och jag måste gå upp och släppa in, varpå han lägger sig mittemellan oss; sedan sover vi sked, trippel, icke rostfria, ety inget är fritt från fläckar, farmor har sin sneda arm, jag har min trasiga mage, hunden har ett hål i hjärtat.
Min mage gör läsningen lynning. Man läser med magen, det är sant, allt ont och allt gott samlas där, syror fräter kanterna och skapar små sår. Vin och te gör magen varm, onda känslor gör den kall och sträv, som stora känslor, ibland kan jag inte läsa Den gudomliga komedin, jag blir för upprymd, om minns jag rätt trodde även grekerna under antiken att själen satt i just magen (vilket kan höra samman med att Kronos i grekisk mytologi sväljer sina barn).
Fast läser gör jag ju, om än inte i samma takt. Mest nu från listan över kurslitteratur; Lars Jakobson är bra ety han engagerar oändligt, man glömmer magen, hans Kanalbyggarnas barn är en av få böcker jag inte förstår mig på, jag kan inte pussla ihop den, i alla fall inte än; om David Lynch hade levt i början av 1900-talet och blivit författare istället för regissör ‒ vilket ju vore naturligt ‒ hade han skrivit Kanalbyggarnas barn. Under läsningen har man allsköns stensäkra teorier som oupphörligen krossas; här blandas religion med matematik och anatomi, jag hittar inte temat. Törhända återkommer jag med en när jag är färdigläst.
Majgull Axelssons Aprilhäxan ‒ som också återfinns i litteraturlistan ‒ är obegriplig på ett helt annat sätt. För det första enär vi under b-kursen tvingades läsa litteratur av just det här slaget; ”bred”, välkänd och utan estetiska värden. Att den alltså överhuvudtaget står med bland kurslitteraturen är mig ofattligt; jag har förstått nu! För det andra: den är mycket svår att göra en analys av (ergo det är romananalys vi under höstens första veckor vi ska ägna oss åt). Jag har hittills läst ungefär 100 av romanens 425 sidor; hittills har jag förstått att det handlar om fyra kvinnor. Det jag inte förstår hur jag ska kunna skilja dessa kvinnor åt, ety språket skiftar inte dem emellan, det är ofrånkomligen platt och slappt, vilket gör karaktärerna i sig fullkomligt livlösa. Om jag säger vad språket liknar så kanske ni inte tror mig, men jag gör det ändå: som en illa översatt brittisk humorserie! Ärligen, karaktärerna säger ”jösses” och ”milda makter” om vartannat, jag vill kräkas det jag hittills läst av texten som Kronos kräks upp sina barn.
Inte undra på övergick jag hastigt till Charlotte Perkins Gilmans The Yellow Wallpaper, som inte är det minsta obegriplig, den lilla novellen är en dyrgrip bland litteraturens nyutvinningar, den är tät och vid och tolkningbar och jag ska återkomma med en utförligare kärleksförklaring när jag läst om, måhända efter att jag bakat mitt bröd.
textum, textrum 
leave a comment