Nu står blommorna vissnade, böckerna uppradade.

Man fyller år, har kakkalas i flera dagar. Man får traditionsenligt rosor från pappas trädgård. Jag hittar fortfarande kaksmulor, blomblad, intorkat te. Sedan börjar plötsligt c-kursen, till på torsdag ska jag ha ett iordningställt ämne för uppsats. Det får vara hemligt till jag vet att jag klarar av. Ser nu mest fram emot onsdagens föreläsning, inför vilken vi ska ha läst Virginia Woolf. Jag ligger i sängen med Lighthouse och minst fem andra böcker, ingen av dem från litteraturlistan; om ska man läsa något om Woolfs texter ska man läsa Auerbachs ”Den bruna strumpan”. Auerbach säger: Woolf är modernist men skriver verkligheten verklig. Woolf säger: fiktionen är ett spindelnät, spröd men fäst i livet i fyra hörn.

Mellanväv.

Här blir inte mycket skrivet när man har hemtenta och börjar B-kurs inom ingen tidsspann alls, när man hittar skatter hos farmor och farfar och alldeles speciellt inte när ens karl kommer hem med paket från utlandet innehållandes en mycket, mycket vacker utgåva av The Essays of Virginia Woolf Volume II 1912-1918 (The Hogarth Press, 1987). Hennes sätt att skriva om litteratur – som jag redan har berättat någonstans – är så avslappnat men samtidigt lika välformulerat som romanerna; Woolfs skarpa läshuvud flyter fram över raderna, man spirar och spinner.

Man gör uppehåll i studerandet, man läser Woolf.

Ur Selected Letters, 6 maj 1922:

My dear Roger,

[…] Here I am sweating out streams of rheumish matter from my eyes, mouth, ears, solely in order to attend your lecture. I have the most violent cold in the whole parish. Proust’s fat volume comes in very handy. Last night I started on vol 2 of him (the novel) and propose to sink myself in it all day. Scott Moncreiff wants me to say a few words in an album of admiration – will you collaborate? If so, I will: not otherwise.

But Proust so titillates my own desire for expression that I can hardly set out the sentence. Oh if I could write like that! I cry. And at the moment such is the astonishing vibration and saturation and intensification that he procures – theres something sexual in it – that I feel I can write like that, and seize my pen and then I can’t write like that. Scarcely anyone so stimulates the nerves of language in me: it becomes an obsession. But I must return to Swann. […]

Ever your

V. W.

Calm and reasonable as it was, made out of ordinary things as it was, was the truth now; beauty.

Att läsa Woolf är att med fingret följa livslinjerna i en handflata; det är så genuint unikt på ett sätt jag tänker sällan sker i litteraturen. När jag läser om stycken eller rader är det aldrig detsamma; detta det tvetydiga och mångbottnade är främst språkets förtjänst; det är en verklighet och miljoner ögonblick som existerar enkom en gång. Så blir de karaktärer Mrs. Dalloway innehåller så verkliga att man tror sig kunna röra vid dem, vid Clarissa, vid klänningen hon lagar; jag sticker mig på nålen och virar tråden runt fingrarna till en fläta.

I was happy, owing to the supremacy of literature. This keeps us sweet and sane.

Som jag älskar den här bilden på Woolf;  skärpedjupet, den spontana kompositionen, hur hon avslappnat avnjuter sällskapet, det lite blyga leendet som så påminner om mitt eget.

Håret på armarna ställer sig upp och gör piruetter.

Virginia Woolfs röst i rymden.

Wavewhite wedded words shimmering on the dim tide.

Ingen epok som så tilltalar mig så mycket som modernismen. Nog kan ni nu gissa hur mycket jag älskar Woolf, så också Proust, och det jag hittills läst av Joyce – narrativt snårigt men språkligt strålande (se t.ex. titel). Undran slår mig: består dyrkan egentligen av en större förståelse, modernismen ligger ju mig närmare i tiden. Vi kan alltid bara jämföra med vår egen samtid. Aldrig kan vi till fullo förstå hur Fedra (1677) mottogs och lästes, än mindre Divina Commedia (1320). Vad vi kan gripa ur verken är alltid det rent mänskliga, Racines dramer angår oss fortfarande:

Some irksome hand, by weaving these knots,
has tied my hair tight over my head.

Hur mycket jag än älskar den här formuleringen, blir jag frekventare påmind om det hos modernisterna lysande lingvistiska – det jag älskar mest. Sällan hittar jag så slående poesi som den insprängda hos Woolf, Proust, Ekelöf, Cummings. Det handlar inte om att ständigt serveras det vackra; det finns en friktion (grus och motstånd, som Karin Löfdahl säger, s. 139) i både berättelse och språk – här om någonstans i litteraturhistorien får jag använda min fantasi! Jag får själv tolka språket tvetydigt. I kronologins uppbrutna linearitet får jag lägga mitt eget pussel. Pusselbitarna även omsorgsfullt slipade karaktärsskildringar, en kartlagd psykologi – alltså! – hur låta bli att häpnas och hänföras! Hur?

Kommentarsvar som blev blogginlägg.

Så måste det nämnas, att jag förtillfället läser litteraturvetenskap A. Naturligtvis har jag i och med det enormt mycket att läsa, och naturligtvis kan man inte smälta allt, det vore ju omöjligt. Efter ett tag tycker jag dock att man lär sig att ta in väldigt stora textmassor på väldigt kort tid. Hur hälsosamt är det, tänker jag nu, mitt i allt detta längtar man förstås läsa helt frivillig litteratur i ultrarapid.

Jag går in i varje verk med attityden ”den här boken ska jag älska!”, annars skulle jag inte ta mig igenom kursen. Men man kan ju omöjligt älska all litteratur. Brontës Jane Eyre är för mig alldeles för högtravande och det blir trögflytande trots att jag vet att den speglar sin tid; att det finns oändligt ur den man kan plocka, dissekera och analysera. Jag tror min motvilja består i att jag inte kommer undan att jämföra Brontës sätt att skriva med språket i Goethes Den unge Werthers lidanden; dessa ständigt återkommande ”ack” och hur karaktärerna hela tiden spelar ut sin egen klichée. Det handlar inte om att jag vill ha det mer förnuftiga, jag är helt på det klara med att denna brevroman är fullt medvetet, nästan parodiskt skriven – ändå blir jag inte imponerad. Det skaver i språköronen.

Jag tänker ofta på något Bergman säger i Vilgot Sjömans dokumentär Ingmar Bergman gör en film, att språket är en ton, och det är lättare att träffa högre toner – då gör det ingenting om man träffar lite fel eller åt höger eller vänster; det är skickligare att träffa en lägre, mänsklig ton, en ton som spelgar verkligheten. Det är det som jag tycker Woolf gör så enormt lysande i To the Lighthouse; hon går in och ut ur karaktärers huvuden, själva romanen är närapå ett mänskligt medvetande översatt till poetisk prosa. Men just det handlar ju faktiskt om tycke och smak. Litteraturvetenskap i sig är ju egentligen en motsägelse.

Someone had blundered.

Sådana fördomar man har om författare man inte läst! För några månader sedan tänkte jag mig Virginia Woolf i stil med Charlotte Brontë, som inte alls är någon jag med glädje rör ned i min kopp te. Efter att den senaste tiden i huvudet lagt till rätta litteraturhistorien, skäms jag lite för jämförelsen, med tanke på att det mellan dem finns en tidsspann på nästan hundra år. Men desto trevligare förvåning, när man inför en föreläsning om fokalisation ska ha läst To the Lighthouse, och läsandes densamme bredvid en vän, ständigt utropar ”Det här är ju helt sjukt!” och ”Hör här!”.

Alltså finns nu även en sida med fyrcitat.

The life she is living, and the book she is writing.

Jag minns inte för vilken gång i ordningen jag ser The Hours. Det är mycket jag tycker om i den; kompositionen, musiken, intensiteten, tätheten. Kommer dock inte ifrån att Woolfs depression, i denna fiktiva version av hennes liv, nästan är bärande. Hon blir i första hand en kvinna som hör röster och i andra hand en författare. Det är långt ifrån den iakttagelse jag bär med mig från hennes dagbok. Varför denna fixering, undrar jag.

Sipping and then shutting my eyes to taste.

Så fastgrodd blev jag i Woolfs dagbok att jag kunde citera henne i oändlighet. Istället ägnar jag henne här en alldeles egen sida, där jag återger hennes mest lysande ljuspunkter. Hon äger de mest slipade och egensinniga tankar om litteratur, så gnistrande färgrika att man alltid sitter med pennan redo. Jag längtar nu besinningslöst läsa hennes Common Reader.

Belles lettres.

Så mycket som också handlar om tillvaron kring själva läsandet. Jag tycker mycket om att äga böcker. Ja! Jag kan till och med ogilla bibliotekens böcker med dess dunkla dofter och glattiga blad och detta att jag ständigt måste hindra mig från understrykningar och hundöron.

Ety en ny bok är min. Jag får göra som jag vill med den. Jag får breda ut bladen som vingar att vila under, hundöra och understryka. Jag får riva ut sidor jag ogillar! Texten blir mer min. Mina böcker ser lästa ut, några ser omlästa ut och vissa  ser alldeles oanvända ut.

Då jag ser läsande människor på bussar och tåg, vars reselektyr närmast liknar solfjädrar, tycker jag alltid det ser så trivsamt ut, ja jag kan nästan bli avundsjuk; om jag själv bara inte vore så rädd för att bryta min egen boks ryggrad!

Jag har alltid varit en mycket försiktig läsare, behandlat böckerna som vore de små djur; något jag säkerligen ärvt av min mor. Numera har jag ett spretigt förhållande till mina böcker. Framför allt pocketböcker av svensk sort hundöras gärna och får villigt kantstötas i väskan. Kan ej förklara varför. Men de flesta böcker behandlas ännu med största omtanke. När Virginia Woolfs A Writer’s Diary kommer med posten, ren och len och slät, vill jag inget hellre än att bevara den så.

Nu tycker jag att jag nästan låter pervers. Gör jag? Likväl kan jag inte avstyra impulsen att börja understryka Woolfs briljans, här finns så mycket att hämta och tänka; detta måste sparas och återvändas till!

De böcker som i min hylla ser olästa ut även efter läsning är få men talande: Cartarescus Orbitortrilogi, typexemplet. Behandlar jag alltså de böcker jag värderar högst med den största ödmjukheten? Nej. Här ligger visst en mjukläst Mimesis.

Hur gör ni?